Still working to recover. Please don't edit quite yet.

Djurism

From Anarchopedia
Revision as of 14:11, 19 January 2013 by 193.166.190.218 (Talk)

Jump to: navigation, search

Djurismen (också kallad "paradisism") är en radikal form av kristen anarkoprimitivism, som går längre än denna vanligtvis gör i förkastandet av civilisationen. Medan anarkoprimitivismen vanligtvis förespråkar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil, förordar djurismen en återgång ända tillbaka till Eden, till vårt yttersta ursprung. Vi bör alltså lägga ner civilisationen, och alla bör återvända till Eden, begynnelsen av vår historia, Adam och Evas livsstil i omedelbar gemenskap med djuren, som förstås som Jesu Kristi rike. Begreppet "djurism" föddes av den stora betydelse som djuren har i denna teologi. Vi bör följa Jesus Guds Lam och de fredliga djurens exempel i hur vi bör omvända oss från civilisationen. Inte minst lammen och de tama hundarna bör vara bland våra främsta exempel. Hundars kärlek och trofasthet har räddat många från självmord.

Enligt djurismen betyder detta inte att vi bör bli som djur, utan bara att djuren har bevarat något av den paradisiska natur som vi människor har förlorat, något av det raka, enkla, barnliga, äkta och ursprungligt instinktiva. Dock, även djuren är fallna varelser, eftersom de äter varann.

Medan anarkoprimitivismen vanligtvis tillåter dödande och ett användande av arbetsredskap, såsom jaktredskap, anser djurismen att detta var det första stora felsteget i vår historia, civilisationens verkliga början.

Den mest kända representanten för djurismen är den norska teologen Lars Larsen (f.1984), som var den som myntade begreppet "Djurism", och som redan har hunnit skriva en del skrifter i ämnet. Annars är det oerhört svårt att finna något om detta i tryckt form, eftersom denna teologis företrädare levt så långt utanför samhällssystemet. Men närmast hittar man denna teologi hos Franciskus av Assisioch Emanuel Swedenborg. Franciskus var djurens skyddshelgon, och hade t.o.m. en varg som följeslagare en tid. Han kallade djuren för sina bröder, och predikade för fåglarna en gång. Emanuel Swedenborg har sällan uppfattats som anarkoprimitivist, men han hade mycket höga tankar om afrikanerna, som han ansåg stog på ett högre andligt stadium än västerlänningarna, eftersom de intuitivt kände sanningen. Han längtade tillbaka till guldåldern, tiden mellan Adam och Noa, då människan ännu var som barnen, och då gudarna vandrade med människorna. Hans historiesyn var evolutionsteorin upp-och-ner: historien var en historia om förfall, inte om framgång.