Still working to recover. Please don't edit quite yet.

Michail Bakunin

From Anarchopedia
Revision as of 19:00, 5 August 2007 by Popperipopp (Talk | contribs) (kat)

Jump to: navigation, search

Michail Aleksandrovitj Bakunin, född 30 maj 1814, död 1 juli 1876, var en rysk revolutionär och agitator. Han var och är en av anarkismens förgrundsgestalter. Han var även den som översatte Karl Marx verk Das Kapital till ryska.

Uppväxt

Bakunin föddes 1814 på fädernesgodset Premukhino i det ryska distriktet Tver utanför Moskva. Han började sin bana i en kadettskola som han snart övergav. 1840 flyttade han från Moskva till Berlin. Bakunins första artikel "Reaktionen i Tyskland" (ur "Brev till en fransman") publicerades 1842 med den beryktade (och ofta missuppfattade) avslutningen "Lusten till förstörelse är också en skapande lust!" Han var nu i sina vänsterhegelianska kretsar redan på väg att formulera anarkismen. Bakunin bosatte sig i Paris där han stiftade bekantskap med två andra revolutionärer: Pierre-Joseph Proudhon och Karl Marx. I Paris deltog han också i gatustriderna mellan februari och mars under revolten 1848[1] och han stod för förspelet till Pariskommunen 1871 när han året innan ockuperade stadshuset i Lyon.

Fångenskap och flykten från Sibirien

Efter deltagande i en lång rad uppror blev han gripen och inspärrad i den ökända Peter-Pauls-fästningen och uppmanad av tsaren att "bekänna sina synder". Denna bikt utvecklades snabbt till ett häftigt angrepp på tsaren, som grymtade och sade "Det blir nog bäst att han får sitta där han sitter"[2]. Den långa fängelsevistelsen förstörde hans hälsa men psykiskt var han helt obruten och mer beslutsam än någonsin.

Fängelset byttes så mot deportering till Sibirien. Där gifte han sig 5 oktober 1858 med den 18-åriga Antonia, "Sibiriens Ros". I juni 1861 rymde han från sin förvisningsort, något som de flesta misslyckats med. Till fots i ödemarken, med Tsarens polis i hälarna och med en diet på bär och rötter nådde han Nikolavsk vid nordöstkusten, seglar på skeppet Strelok till Kastri där han bordar ett amerikanskt handelsskepp, Vickery, som går till Hakodate i Japan. Därefter tar han sig till Yokohama, och i oktober avseglade han till San Francisco. I november reste han österut till New York, och den 27 december 1861 dyker han upp i London, där Alexander Herzen och andra gamla kamrater hälsade honom med förvåning och förtjusning.

De hade trott att de sett honom för sista gången, men som den överraskningarnas man han är gör han historiens längsta flykt till friheten och anländer med många historier att berätta, opåverkad av det reaktionära 1850-tal han varit isolerad från i tolv år. Han går direkt från 1840-talets revolutioner in i det lika omvälvande 1860-talet med många nya upprorsplaner, där teori och praktik inte alltid var helt konsekventa. "Alliansen" (1868) var den av hans affinitetsgrupper som skulle få störst betydelse och som både direkt och indirekt banade vägen för den spanska revolutionen 1936.[3].

Bakunin och Antonia i Sverige

Sverige besökte han två gånger, 1863 och 1864, och Aftonbladet intervjuade honom i Stockholm – nu återförenad med sin käresta Antonia – om hans deltagande i striderna i Dresden:

"Sedan jag nu en gång blivit invecklad i denna kamp, tog jag den på fullt allvar, och fann det helt naturligt att man brände upp teatern och några andra hus, vilkas uppoffrande var en nödvändighet för vårt försvar. /…/Vi höllo stånd under en veckas tid emot de förenade preussiska och sachsiska trupperna. Anländ till Chemnitz om natten, blev jag där fången genom förräderi."[4]

Sedan kallas han till Helsingborg. I Malmö hamn hyllades Bakunin – som utbrast "Jag tackar det fria Sverige för Edra sympatier!"[5] - och ett inkommet skepp med polska frihetskämpar av Malmöborna. Svenske statsministern Louis De Geer skrev anonyma insändare om Bakunin i Posttidningen.[6]. Bakunin försvarar sig kraftfullt och både allmänheten – som ömmar för Polens frihet – och tidningarna, som imponeras av hans oförtröttliga frihetskamp, ger honom sina sympatier[7].

Regeringen var orolig för att stöta sig med tsaren, men vågade inte avvisa honom av rädsla för allmänhetens reaktioner[8]. Generalbefälhavaren greve von Essen beordras till Malmö för att hålla ögonen på Bakunin. En stor fest med 200 personer till bordet hålls för Bakunin i Stockholm 28 maj 1863 på Hotel Phoenix, där bl.a. August Blanche hyllningstalar, deklamerar dikter och skålar för Bakunin.[9]

Marx och Bakunin i 1 Internationalen

Bakunin deltog i Första internationalen, men lämnade denna efter att ha brutit med Marx. Det var även Bakunin som uppfann ordet "marxist" som en politisk förolämpning. Detta fick Marx att senare utbrista "Marxist, det är jag inte!". Bakunin var motståndare till all form av auktoritet, antingen det kom från staten eller Gud.

Huvudanledningen till att Bakunin bröt med Marx var att de hade olika åsikter om statens och partiets roll och hur organiseringen av Internationalen skulle se ut. Bakunin, liksom Marx, predikade omstörtande av det styrande samhället och ingen av dem blundade för att detta skulle ske med våld. Bakunin såg dock som första mål att avskaffa staten. Han motsatte sig politisk kontroll och centralisering och ansåg att samhället skulle byggas nerifrån och upp, till skillnad från den "proletariatets diktatur" som Marx menade skulle leda till att arbetarklassen skulle ta makten över bourgeoisiens institutioner utan att ännu ha upphävt klasserna. Bakunin returnerade då Marx' eget uttalande att "arbetarklassens frigörelse skall vara dess eget verk" till honom. Man kan säga att Bakunins linje stod närmare Internationalens ursprungliga intentioner än Marx´. Bakunisterna hade organisationer med uppemot en miljon medlemmar bakom sig, framförallt i Frankrike, Italien och Spanien, medan marxisterna hade störst inflytande i Tyskland och England.

I sin kritik av Marx hävdade Bakunin att uppbyggandet av det socialistiska samhället innan staten avskaffats, skulle leda till en enorm byråkratikoloss[10]. Marx blev själv – på grund av Pariskommunen 1871 – tvungen att omvärdera statens roll i Bakunins riktning, något som kan ses i förordet 1872 till Kommunistiska manifestet.[11] Enligt många anarkister besannades också Bakunins påstående i och med Sovjetunionens framväxt, efter Bakunins död. Visserligen finns det också vänsterkommunister, autonoma marxister och moderna kommunister som motsatt och motsätter sig Sovjetunionens karaktär. Men Bakunins kritik var tidigare och han gick mycket längre än så.

Bakunin var även författare, bl a till den aldrig avslutade skriften Gud och Staten som först utkom 1882, efter hans död. Men det var som propagandist, organisatör och revolutionär aktivist han gjorde sin främsta insats, och hans inflytande kan märkas än idag. "Total frihet och total kärlek, det är vårt mål!"[12]

Bibliografi

Biografier

  • Nettlau, Max: Michael Bakunin – eine Biographie. London 1896-1900. (Kopia av handskrivet manuskript i folioformat på KB Sthlm. Den seriösaste biografin - om man kan tyda Nettlaus handskrivna tyska).
  • Nettlau, Max: Writings on Bakunin. Slienger, London 1978. (Bland annat polemik mot E.H.Carr.)
  • Carr, E.H.: Michael Bakunin. Vintage, N.Y. 1937 (Mycket utförligt om Bakunins hela levnadsförlopp men också direkt fientlig.)
  • Bakunin Reference Archive [1]
  • Anarchisms' Greatest Hit [2]

Referenser

  1. Bakunin, Michail: Centralism eller självförvaltning? S. 151
  2. Mall:bokref fungerar ej
  3. Genom sin utsände medarbetare Giuseppi Fanelli. Jmf: Centralism eller självförvaltning aa, s. 108.
  4. Mall:bokref fungerar ej
  5. Mall:bokref fungerar ej
  6. Mall:bokref fungerar ej
  7. Mall:bokref fungerar ej
  8. Mall:bokref fungerar ej
  9. Mall:bokref fungerar ej
  10. I brev till Herzen och Ogarev, 19/7 1866.
  11. "Särskilt har Pariskommunen bevisat, att arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål".Kommunistiska Manifestet, 1872.
  12. Michail Bakunin i brev till sina systrar 10 augusti 1836.

Externa länkar

Template:wikiquote

Bakunin, Michail Bakunin, Michail Bakunin, Michail