Still working to recover. Please don't edit quite yet.

Difference between revisions of "Pariskommunen"

From Anarchopedia
Jump to: navigation, search
m (Reverted edits by 208.53.131.175 (Talk); changed back to last version by Profanum vulgus)
(rv ej gfdl)
Line 1: Line 1:
 
'''Pariskommunen''' ([[franska|fr.]] ''La commune de Paris'') eller endast '''Kommunen''' (''La commune''), namn dels på [[Paris]] styrelse under [[franska revolutionen]] [[1789]]-[[1795]] (speciellt mellan åren [[1792]] och [[1795]]) och dels på den revolutionära stadsstyrelsen i Paris våren [[1871]].
 
'''Pariskommunen''' ([[franska|fr.]] ''La commune de Paris'') eller endast '''Kommunen''' (''La commune''), namn dels på [[Paris]] styrelse under [[franska revolutionen]] [[1789]]-[[1795]] (speciellt mellan åren [[1792]] och [[1795]]) och dels på den revolutionära stadsstyrelsen i Paris våren [[1871]].
 
==Pariskommunen under franska revolutionen==
 
Pariskommunen etablerade sig i [[Hôtel de Ville]] (stadshuset) efter [[stormningen av Bastiljen]] 14 juli 1789.
 
 
1792 radikaliserades franska revolutionen eftersom pariskommunen under [[Georges Jacques Danton]], [[Maximilien de Robespierre]] och [[Jean Paul Marat]] vägrade ta order från  regeringen i [[Tuilerierna]].
 
Medan folkmassorna den [[10 augusti]] [[1792]] stormade [[Tuilerierna]] bemäktigade sig åtskilliga av upprorets ledare stadshuset (Hôtel de Ville) och konstituerade sig där som styrelse. Denna tillkännagav sin tillvaro för [[nationalförsamlingen]] och fordrade oinskränkt myndighet samt tillsättande av en utomordentlig [[domstol]] för avdömande av de "brott, som begåtts den 10 augusti", m.m. Pariskommunen blev allsmäktig under ledning av Danton, Robespierre och Marat samt använde bl.a. motgångarna i kriget för att upphetsa stadens befolkning mot nationalförsamlingen och rojalisterna. Förgäves sökte nationalförsamlingen spränga kommunen och få en ny stadsstyrelse vald. [[Nationalkonventet]], vilket efterträdde nationalförsamlingen som franska folkets representation, måste sida om sida med sig tåla denna [[revolution]]ära myndighet. Robespierres fall 9 [[thermidor]] år II ([[27 juli]] [[1794]]) medförde också Pariskommunens fall. Robespierre och ett åttiotal av hans ämbetsbröder slutade på schavotten.
 
 
==Pariskommunen 1871==
 
===Bakgrund===
 
Kriget mellan [[Frankrike]] och [[Preussen]] startades av [[Napoleon III]] i juli 1870 och slutade med katastrof för Frankrike. I september stod Paris under belägring. Klyftan mellan rika och fattiga i staden hade vidgats de senaste åren och nu gjorde matbristen och den ständiga beskjutningen från preussarna att det utbredda missnöjet blev allt starkare och att arbetarbefolkningen blev mer positiv till radikala idéer. Ett av kraven var att Paris skulle få självstyre och välja en egen kommunstyrelse, som de flesta andra franska städer. Men statsledningen gick inte med på självstyrelse för de svårkontrollerade parisarna. Ett diffusare krav var en mer rättvis ekonomisk politik, summerad i parollen ''La Socialle!''.
 
 
I januari 1871 hade belägringen pågått i fyra månader. [[Louis-Adolphe Thiers]] försökte då få till stånd en vapenvila. Preussarna hade i förhandlingarna ett krav på att få ockupera Paris. Trots umbärandena under belägringen var många parisare ändå bittra motståndare till detta, även om det bara var mycket kortvarigt och symboliskt.
 
 
Redan när det andra kejsardömet störtades, ([[4 september]] [[1870]]) efter [[slaget vid Sedan]] började socialister och anarkister i Paris utveckla en livlig verksamhet, delvis en följd av den häftiga agitation, som vid denna tid drevs av den internationella revolutionära sammanslutningen [[Internationalen]]. Möten hölls i alla stadsdelar, och sektioner av Internationalen bildades, där socialistiska läror samt motståndet mot "[[bourgeoisie]]n" och "kapitalet" framfördes. Målet var att överlämna stadsstyrelsen åt en vald "kommun" efter mönstret från [[1792]]. En sådan påstods skulle kunna organisera ett mera energiskt försvar mot tyskarna än Nationalförsvarsregeringen. Varje motgång i kriget mot [[Tyskland]] ökade missnöjet och när [[Metz]] föll gjordes det första väpnade upproret, [[31 oktober]] [[1870]], då [[Gustave Flourens]] besatte [[Hôtel de Ville]] och häktade Paris kommendant general [[Louis Jules Trochu]] samt andra medlemmar av den provisoriska regeringen (till exempel [[Jules Ferry]], [[Jules Favre]] och Arago). Detta uppror slogs dock ned av  [[nationalgarde]]t.
 
 
Flera folkliga ledare fortsatte sin agitation, bland annat i ett stort antal politiska föreningar. Man tränade också förstädernas civilbefolkning i försvarsteknik och gjorde [[22 januari]] [[1871]], medan tyska armén som häftigast angrep det inneslutna Paris, ett ytterligare misslyckat försök att ta makten inom staden. De därefter följande tilldragelserna:
 
#Paris [[kapitulation]] den [[28 januari]]
 
#Tyskarnas intåg i staden den [[1 mars]],
 
#Valen till [[nationalförsamling]]en
 
#Nationalförsamlingens åsidosättande av Paris radikala representanter,
 
#Nationalförsamlingens beslut att flytta regeringen till [[Versailles]] den [[10 mars]] och
 
#Ryktena att [[monarki]]n snart skulle återupprättas
 
 
bidrog alla till att öka missnöjet i Paris. Till detta kom att regeringen underskattade kraften i upprorsstämningarna och inte insåg hur starkt fäste de fick också inom nationalgardet bland annat beroende på att regeringen delvis drog in den daglön som skulle betalats till stadens försvarare den [[15 februari]]. Den [[24 februari]] [[1871]] förband sig 114 [[bataljon]]er av nationalgardet att lyda endast den "centralkommitté" som den revolutionära rörelsens ledare bildat.
 
 
När de tyska trupperna den 1 mars ryckte in i delar av Paris använde sig upprorsmännen av detta för att ta kontroll över kanoner och vapen, befria fångar, dela ut ammunition och befästa sig på [[Montmartre]]. Centralkommittén och två andra kommittéer organiserade sig snabbt, och snart stod under deras befäl 100 000 man med över 200 kanoner. Överbefälhavaren i Paris, general Vinoy, kunde inte kväva rörelsen, huvudsakligen till följd av nationalgardets ovilja. Natten till [[18 mars]] besatte regeringens trupper Montmartre och återtog kontrollen över kanonerna. De kunde föra bort endast ett 70-tal av dem, på grund av brist på transportmedel. I gryningen fick Centralkommittén understöd. Linjesoldaterna gick över till dem regementesvis. Generalerna Lecomte och Clément Thomas tillfångatogs och arkebuserades och de regeringstrogna trupperna under Vinoy drog sig tillbaka till [[Saint-Germain-en-Laye|Saint-Germain]]. Följande dag lämnade regeringstrupperna Paris helt och hållet. Alla [[fort]] i Paris, utom [[Mont Valérien]], kontrollerades nu av Centralkommitén.
 
 
===Kommunens bildande===
 
Efter några resultatlösa förhandlingar med regeringen (varvid bland annat Paris' märer med [[Georges Clemenceau]] i spetsen uppträdde som medlare) utlyste kommittén till [[26 mars]] val av medlemmar i ''La commune''. Den nya stadsstyrelsen fick en mycket brokig sammansättning. Bland de 90 valda märktes socialistveteranen [[Louis Auguste Blanqui]] (som dock under hela kommunen satt fängslad i landsorten och vilken man förgäves sökte få utväxlad) och hans meningsfränder [[Félix Pyat]], tidningsmännen [[Pascal Grousset]], [[Louis Charles Delescluze]], [[Jules Vallès]], och A. Arnould, apotekarlärlingen E. Eudes, de blivande cheferna för kommunens polisväsen [[Raoul Rigault]] och Ferré, vidare Gustave Flourens, f.d. officeren G. P. Cluseret och den konstnären [[Gustave Courbet]] samt av Internationalens män, 17 till antalet, bokbindaren E. Varlin, arbetaren B. Malon, gjutaren Duval och läkaren E. Vaillant. Från centralkommittén kom 13 man, bland dem den f.d. sergeanten Bergeret, Rauvier och Fr. Jourde, som sedan blev kommunens finansminister. Till märernas moderata parti hörde 15 av de valda (bland dem sedermera [[konseljpresident]]en Méline och sedermera senator Ranc), men de drog sig liksom 7 radikaler i känslan av sin maktlöshet snarast möjligt frivilligt tillbaka.
 
 
Två dagar efter valet överlämnade centralkommittén sin makt till "kommunen". Den bildade 10 kommissioner, motsvarande ministerier. Centralkommittén, som inte upplösts, agiterade vid sidan av "kommunen" och råkade i häftig strid med denna. Vid mitten av april började regeringens politik sätta spår i samhället. Stora [[kontribution]]er utskrevs, kyrkors och klosters ägodelar beslagtogs och alla fabriker, vilkas ägare lämnat Paris, förklarades för arbetarnas egendom. Rigault och Ferré var särskilt drivande stod, och mycket av det som skett under [[1790-talet]]s Pariskommun upprepades.
 
 
===Kommunens öde===
 
Även i landsorten sökte man framkalla uppror, men misslyckades. Ett försök att med 100 000 man tränga mot Versailles tillbakaslogs efter tre dagars kamp ([[2 april|2]]-[[4 april]]), varvid Flourens stupade och general Duval tillfångatogs och arkebuserades. Som hämnd för detta angreps då de parisare som inte ville ansluta sig till kommunen. Man tog flera framstående personer, särskilt präster, som gisslan, bland dem främst [[ärkebiskop]] Darboy och hans vikarie Lagarde samt [[kassationsdomstol]]ens president Bonjean. Dåvarande chefens för den verkställande makten i [[Frankrike]], [[Adolphe Thiers]], hus revs, och [[16 maj]] kullvräktes - det har påståtts under ledning av Courbet - Vendômekolonnen med [[Napoleon I av Frankrike|Napoleon I]]:s staty.
 
 
Under tiden rasade striden utanför Paris. Kommunardernas nya general, polacken Dombrowsky, som på denna post efterträdde den efter fästet Issys fall häktade Cluseret, hade i början några framgångar mot de av [[Patrice Mac-Mahon]] anförda regeringstrupperna, men från slutet av april började fästena kring Paris bombarderas från 128 batterier. Det ena efter det andra erövrades, och det blev snart klart att staden skulle falla. Den [[21 maj]] stormades Paris av Mac-Mahons trupper, som från [[Saint-Cloud]] trängde in i staden. Nu följde de förbittrade barrikadstriderna [[21 maj|21]]-[[28 maj]] ("den blodiga veckan"), som kostade 20 000-30 000 människor livet.
 
 
Under dessa strider antände och förstörde de av den förtvivlade kampen allt mer desperata kommunarderna [[Tuilerierna]] och [[Palais Royal]] samt nedbrände [[Hôtel de Ville]] (dock endast delvis), kloster, kyrkor, teatrar, museer, bibliotek och en mängd andra hus. Andra byggnader, till exempel [[Notre Dame]] och [[Louvremuseet]], antändes också, men dessa eldar släcktes. En mängd fångar dödades, bland andra ärkebiskop Darboy och kassationsdomstolspresidenten Bonjean. Delescluze, som på sistone fungerat som krigsminister, och Dombrowsky stupade under gatustriderna. Slutligen segrade Versaillestrupperna, och 28 maj kunde Mac-Mahon utfärda sin stolta proklamation: "I dag är striden slut; ordning, arbete och trygghet skall pånyttfödas".
 
 
Under och efter de sista striderna behandlade regeringssidan parisarna med skoningslös hårdhet. Antalet arkebuserade är osäkert, men  enligt sammanvägande av olika källor bör de ha varit mellan 17 000-18 000. Bland dem märks [[Raoul Rigault]] och Varlin. Kommunardernas sista strid utkämpades på kyrkogården [[Père-Lachaise]] [[27 maj]], där de som längst hållit ut föll mot en mur i kyrkogårdens östra hörn (''le mur des fèdérés''), och dit kom senare Paris socialistiska och anarkistiska föreningar att årligen vallfärda med kransar [[18 mars]] och [[28 maj]]. Till Versailles fördes 35 000 fångar; de ställdes senare inför [[krigsrätt]]er, vilka upphörde först [[1875]]. De dömdas antal uppgick då till 13 700. Dödsdomarnas antal var 285 (däribland många över frånvarande flyktingar). Ett trettiotal verkställdes, bland dem domen över Ferré. Tusental deporterades, varibland [[Louise Michel]], som lett en kvinnlig ambulanskår, samt [[Henri Rochefort]], Fr. Jourde, P. Grousset, vilka dock alla tre ([[1874]]) lyckades rymma från [[Nya Kaledonien]]. En nästan allmän amnesti för deltagare i pariskommunen utfärdades [[1880]], och flera av kommunens ledande män kom senare att bli högt uppsatta i Frankrikes politiska liv, till exempel Rochefort och socialdemokraternas räknekandidat vid de senare presidentvalen, deputeraden Vaillant.
 
 
== Externa länkar ==
 
*[http://www.marxists.org/svenska/marx/1871/17-d016.htm Karl Marx - Pariskommunen]
 
{{Commons|Category:Commune de Paris}}
 

Revision as of 20:06, 24 May 2007

Pariskommunen (fr. La commune de Paris) eller endast Kommunen (La commune), namn dels på Paris styrelse under franska revolutionen 1789-1795 (speciellt mellan åren 1792 och 1795) och dels på den revolutionära stadsstyrelsen i Paris våren 1871.