kommunism

Symbolen hammaren och skäran har använts av flera kommunistiska organisationer

Den här artikeln handlar om kommunism som en ideologi, rörelse och samhällsstadium. För information om tillämpning av socialism och kommunism i till exempel de forna öststaterna, se realsocialism.

Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en benämning på flera närbesläktade idéer om att egendomen i ett samhälle bör vara gemensamt ägd. Inom marxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov.

Beteckningen kan också ses som en del av den bredare socialismen. Socialismen delade upp sig ca 1860-1880 i den socialdemokratiska grenen (Ferdinand Lassalle och Eduard Bernstein) där vägen till socialism skulle ske genom demokratiskt beslutade reformer (av motståndarna även kallad revisionism), och den revolutionära grenen som förespråkas av kommunisterna.

Många använder beteckningen kommunism om den ideologi som skapades av Vladimir Lenin och vidarutvecklades i olika riktningar av efterföljare som Lev Trotskij, Josef Stalin och Mao Zedong. Det förekommer också att länder som kallat sig socialistiska benämns kommuniststater eftersom de haft ett styrande kommunistparti. Detta är dock enligt den marxistiska och leninistiska terminologin en självmotsägelse, då den anser att staten är ett verktyg för klassförtryck. Enligt den marxistiska teorin mister staten sin funktion först när samhällsklasserna är upplösta. Därefter kan ett kommunistiskt samhälle som innebär ett stats- och klasslöst samhälle uppstå.

Andra väljer istället att betona kommunismen som en praktik, en så kallad "materiell rörelse". Kommunismen ses då inte som en ideologi utan som en tendens i klasskampen, ett uttryck för arbetarklassens kamp mot lönearbetet.

Kommunism jämfört med socialism och socialdemokrati

Beteckningen socialism användes först 1834 av både Pierre Leroux i Frankrike och av anhängarna till Robert Owen i England. Beteckningen kommunism introducerades ca 1839 i Paris av flera hemliga revolutionära grupper.

Under första hälften av 1800-talet användes socialism och kommunism nästan som synonymer där socialismen ofta sågs som en idé för de intellektuella medan kommunism sågs som en lära för arbetarna. Under 1800-talets andra hälft blev ordet kommunism ovanligare och de flesta nybildade arbetarpartier med kommunistiska idéer kallade sig oftast socialistiska eller socialdemokratiska, så till exempel det tyska socialdemokratiska partiet som stod Marx och Engels nära. Först efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 började flera organisationer kalla sig kommunistiska igen. I och med tredje internationalen (komintern, 1919-43) kom skillnaden mellan kommunism och socialism/socialdemokrati att ligga i hur vägen till det klasslösa samhället skulle te sig. Socialister/socialdemokrater kom att förorda icke-våld och fredliga reformer, medan kommunister förordade samhällsförändringar med hjälp av klasskamp och väpnad revolution.

Kommunismens idéhistoria

[[Bild:Karl Marx.jpg|thumb|left|Karl Marx (1818-1883)]] Tidiga tankar om ett samhälle grundat på egendomsgemenskap kan skönjas hos bland andra Platon och Thomas More såväl som hos de utopiska socialisterna. I Platons dialog Staten förordades ett samhälle med gemensamt ägande. Platon hävdade dock att köpmännen och hantverkare liksom tidigare skulle arbeta för vinnings skull, varför dialogen Staten inte har mycket gemensamt med de senare kommunistiska teorierna. I boken Utopia från 1516 beskriver Thomas More ön Utopia med idealsamhället utan privat egendom, där folk får vad de vill efter behov.

Det är dock först under franska revolutionen och under 1800-talet som man kan tala om kommunism i dess nutida bemärkelse. Den tyske teoretikern Karl Marx och hans kollega Friedrich Engels var de viktigaste tänkarna inom modern kommunistisk teori. De bröt med utopismen och formulerade en, som de döpte till vetenskaplig socialism som beskrevs i Det kommunistiska manifestet (1848), det historiskt viktigaste dokumentet för den ideologiska utformningen av kommunismen. I skriften Kritik av Gothaprogrammet från 1875 talade Marx om det framtida kommunistiska samhället. Han såg samhällsutvecklingen som en utveckling i två stadier. I det första stadiet krävs samma prestation av alla människor medan i det andra stadiet kommer produktionen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Dessa två stadier kom sedan Lenin att beteckna det "socialistiska" respektive det "kommunistiska" stadiet. Lenins "socialism" och Marx "kommunismens första fas" är dock inte identiska.

Den marxistiskt kommunistiska idétraditionen kan grovt delas in i två grenar: leninistisk marxism och icke-leninistisk marxism. Leninismen är en ideologi grundad på den ryske revolutionären Lenins tolkning och utveckling av Marx tankar. Efter Lenins död inleddes en maktkamp inom kommunistpartiet mellan främst Lev Trotskij och Josef Stalin som hade olika syn på vilken väg Sovjetunionen borde välja. Stalin gick segrande ur striden och den ideologi han förespråkade brukar benämnas marxism-leninism (av dess motståndare ofta "stalinism") medan Trotskijs idéer kallas trotskism.

Marxism-leninismen blev snart också den officiella benämningen på kominterns ideologi och den anammades snart av kommunistpartier världen över. Medan Marx betonade att "arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk" ansåg Lenin att det kommunistiska partiet skulle ha en ledande roll i samhällsutvecklingen. Partiets funktionärer skulle visserligen väljas demokratiskt, men när de väl valts var varje partimedlem skyldig att följa de beslut som partiet fattade, en princip som kallades demokratisk centralism. Partiets funktionärer skulle enligt Lenin ses som arbetarklassens "avantgarde", dvs en förtrupp i revolutionen, något som kom att bli normerande för övriga kommunistiska partier.

Ur marxism-leninismen växte det i Kina fram en ideologi baserad på Mao Zedongs tankar, i Väst kallad maoism. Till skillnad från marxismen så menade Mao att revolutionen i Kina borde byggas på bondebefolkningen och inte på det (i Kina försvinnande lilla) stadsproletariatet. Maoismen har senare främst fått fotfäste i tredje världen.

Den icke-leninistiska marxismen, då främst representerad av råds- och vänsterkommunistiska grupper, växte fram inom kommunistpartierna vänsteroppositioner efter 1917. Rådskommunismen var starkast i Tyskland och Nederländerna och bland dess mest framträdande tänkare kan räknas Rosa Luxemburg, Anton Pannekoek och Paul Mattick. Man betonade arbetarklassens spontanitet och självständiga kamp, tog avstånd från staten och arbete inom fackföreningar och trodde på en organisationsform grundad på arbetarråd. Vänsterkommunismen är en snarlik idéströmning som främst fick fotfäste i Italien. Vänsterkommunisterna betonade att kapitalismens vara eller icke vara inte var en fråga om vem som ägde produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska relationerna. Man förde därför fram vikten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Man tog inte heller avstånd från partitanken även om man skiljer sig från bolsjevikernas partiteori. Bland vänsterkommunismens främsta tänkare kan bland andra räknas Amadeo Bordiga. Vänsterkommunismen och rådskommunismen har varit en viktig influens för moderna anarkister, autonomister, den moderna ultra-vänstern och grupper som situationisterna.

Kommunism som framtida samhällsstadium

"Allt fast och beständigt förflyktigas" skrev Marx och Engels i Det kommunistiska manifestet. Vad de försökte visa i sina verk var just att, och hur, kapitalismen är ett historiskt övergående samhällssystem med ett logiskt slut, precis som föregående samhällssystem ehuru med ett mycket annorlunda slut. De försökte även visa på den potential som de ansåg existerade i arbetarklassens kamp, och hur denna potential skulle kunna manifestera sig själv i en revolutionär övergång från kapitalism till kommunism.

Enligt revolutionära kommunister kan inte kapitalismens problem reformeras bort. Det går att skapa drägligare livsvillkor och ökat välstånd under kapitalismen, men den grundläggande klassmotsättningen och alienationen består, och därmed arbetarklassens intresse av att göra uppror.

Exakt hur det kommunistiska samhället skall se ut, tycker många kommunister inte att det är värt att spekulera kring. Det är inte upp till dem att besluta om vilken form det kommunistiska samhället skall anta; det betraktas som "ideologiskt dravel" eller, för att använda Marx klassiska allegori, som att "skriva ut [...] recept för framtidens soppkök". Den franske vänsterkommunisten Gilles Dauvé skriver: "kommunismen är inte ett program som man omsätter i praktiken eller får andra att omsätta i praktiken, utan en social rörelse.". Här definieras kommunismen alltså bara som negationen till detta samhälle och dess positiva definition kan bara historien visa, ingen självutnämnd världsförbättrare.

Kommunism i världen

thumb|right|Karta över kommunismens spridning

Östblocket

Östblocket eller öststaterna var en benämning på Sovjetunionen och dess satellitstater under kalla kriget. Till östblocket brukade man räkna Warszawapaktens medlemmar och ibland, beroende på sammanhang, andra länder med kommunistpartier vid makten.

Kina räknades till östblocket så länge landet var allierat med Sovjetunionen, men efter brytningen mellan regimerna i de båda länderna brukade man inte längre räkna in Kina i begreppet. Somliga ville även räkna in Jugoslavien i östblocket på grund av att även det hade ett kommunistparti vid makten, men efterhand som landet intog en allt mer oberoende roll i relationen till Sovjetunionen och dess satellitstater sågs det vanligen som en alliansfri stat.

Kommunism i Västeuropa

Ett av Västeuropas största kommunistiska partier fanns i Italien, Partito Comunista Italiano. De nådde sin höjdpunkt i parlamentsvalet 1976 då de fick stöd av 34,4% av rösterna. I början på 1970-talet gick de i spetsen för eurokommunismen där de tillsammans med det franska (Parti communiste français) deklarerade att man tog avstånd från proletariatets diktatur och inte längre stödde Sovjetunionen som förebild. Man godtog därmed parlamentarisk demokrati som styrelseform. Liknande deklarationer hade redan tidigare gjorts av de spanska och katalanska kommunistpartierna.

Kommunism i Sverige

Template:huvudartikel År 1917 splittrades den svenska arbetarrörelsen när vänsteropposition i det socialdemokratiska arbetarepartiet bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, dit majoriteten av ungdomsförbundets medlemmar anslöt sig. 1921 antogs namnet Sveriges kommunistiska parti, som skulle komma att representera den svenska kommunismen. Sverige hade under en tid två kommunistiska partier i riksdagen, ett kominternanslutet och ett fristående med samma namn.

Kommunisternas största valframgång var när SKP fick 10,3 % i andrakammarvalet 1944, samt 11,2 % i kommunalvalet 1946. Kommunisterna hade även stort inflytande i de svenska fackförbunden med styrelsemajoritet i flera fackavdelningar.

En annan nyckelhändelse inom svensk kommunism var metallstrejken 1945 som omfattade 120 000 arbetare.

I dagens Sverige representeras kommunism av mindre kommunistpartier som Kommunistiska Partiet och Sveriges Kommunistiska Parti som har en marxist-leninistisk ideologisk politik.

Det finns dessutom några trotskistiska partier i Sverige, till exempel Rättvisepartiet Socialisterna, Arbetarmakt och i viss utsträckning även Socialistiska Partiet och Kommunistiska förbundet. Utöver de klassiska leninistiska partierna så finns det även ett antal icke-leninistiska kommunistiska organisationer i Sverige. Bland dessa kan räknas Folkmakt, Riff-Raff, Kämpa tillsammans!, Internationella Kommunistiska Strömningen, Gatuaktionen, Roh-Nin och Batkogruppen.

Se även

• Anarkokommunism
• Autonomism
• Kritik mot kommunismen och antikommunism
• Statskapitalism
• Vänsterkommunism

Externa länkar

• Omfattande marxistiskt textarkiv
• Forum för socialistisk idé- och praktikdebatt
• Det tysta landet - Upplysningssida av Föreningen för upplysning om kommunismen.

Kategori:Marxistisk teori Kategori:Socialism Kategori:Ismer Kategori:Politiska ideologierbe-x-old:Камунізмscn:Cumunismusimple:Communismzh-classical:共產主義 zh-min-nan:Kiōng-sán-chú-gī