Still working to recover. Please don't edit quite yet.
Spanska revolutionen
- Det har utbrutit flera revolutioner i Spanien. Den här artikeln behandlar den som bröt ut i den republikanska sidan av Spanien under åren 1936-1939. För revolutionen som utbröt 1868, se spanska revolutionen (1868).
Spanska revolutionen var en social revolution som bröt ut 1936 i början av spanska inbördeskriget. Fascisterna hade tagit makten över ungefär halva Spanien. Det var på den andra sidan, den republikanska, som samhällsrevolutionen ägde rum. Stora delar av den republikanska sidan av Spaniens ekonomi socialiserades vilket rent konkret innebar att arbetarna tog över sina arbetsplatser, jorden kollektiviserades och samhället rent allmänt inrättades efter frihetligt socialistiska principer. Det har uppskattats att över 10 miljoner människor deltog i revolutionen.[1]
De första månaderna
Revolutionen nådde längst i Aragonien och Katalonien; i Aragonien uppgick antalet kollektiva jordbruk till 600.[2] Till skillnad från kollektiviseringen som skett i Sovjetunionen genomfördes den i Spanien nästan uteslutande med de inbegripna böndernas medgivande.[3] Kollektiven skiljde sig också från de sovjetiska då de, istället för att vara grundade på statlig kontroll, byggde på gemensamt ägande och brukande av jorden och fabrikerna.[4] Många privatägda företag kom att ägas och styras av arbetarna. I de fall där arbetsgivarna inte flydde kom de att ingå i företagen på samma villkor som resten av arbetarna. Kollektiven beskylldes av bland andra kommunisterna för ineffektivitet, vilket oftast inte stämde. Under kollektiviseringen i Aragonien ökade produktionen med en femtedel.[5] De småbrukare som valde att inte ansluta sig till kollektiven tilläts behålla en del privatägt land, men endast så mycket som de själva kunde bruka utan att anlita arbetskraft. Anarkisterna försökte dock ihärdigt övertyga dessa bönder om fördelarna med kollektiven. Diverse kooperativ blomstrade redan innan revolutionen. Enbart i Katalonien deltog omkring 100 000 människor i kooperativa företag före revolutionen.[4]
Andra kännetecknande händelser för revolutionen var att man upphörde med formella tilltal och istället duade varandra, använde förnamnen eller helt enkelt "kamrat". Kvinnornas ställning i samhället förbättrades även avsevärt; under försvaret av Madrid bildades för första gången en bataljon helt bestående av kvinnor. Antalet kvinnor vid den republikanska fronten uppgick till runt 1 000 och antalet stridföra bakom linjerna var flertalet gånger mer. Ett kvinnosaksförbund med namnet Mujeres libres (Frigjorda kvinnor) försökte sätta stopp för prostitutionen genom att sätta upp affischer i speciella kvarter och genom att förbättra dessa kvinnors möjligheter att byta yrke.
I början av kriget sköttes det mesta militära motståndet mot fascisterna av milisförband. Dessa var i allmänhet inte utbildade soldater utan fick oftast lära sig att hantera vapen på plats. Alla stora politiska organisationer hade sina egna miliser. Även dessa förbands utformning påverkades av revolutionen. Man valde sina egna ledare och betraktade sig själva som jämlikar. Anarkisterna betraktade dessa val som grundläggande. Varje grupo (grupp) på tio man valde en gruppchef. Varje centuria (kompani) på 100 man valde en delegado ("delegat" eller officer). Disciplinen bland soldaterna varierade kraftigt. Antony Beevor anmärker i Spanska inbördeskriget (2006): "Den bristande disciplinen var intressant nog mest framträdande bland sådana grupper som fabriksarbetare, som tidigare hade underkastats yttre restriktioner och tvång. De som var vana vid att föra en självständig tillvaro, såsom bönder och hantverkare, hade inte fått sin självdisciplin undergrävd."
Motståndet
Revolutionen började nedtryckas redan i början av 1937. Spanska kommunistiska partiet var emot revolutionen av taktiska skäl. De stod under direkt kontroll av Komintern från Sovjetunionen och mottog order därifrån. Till en början hade kommunistpartiet ett alldeles för begränsat inflytande för att kunna motsätta sig kollektiviseringen. På grund av anarkisternas medlemsantal ville de heller inte stöta sig med dem. Partiet fick emellertid utökad makt när de demokratiska staterna i världen officiellt förhöll sig neutrala (även om man inofficiellt stödde fascistsidan ekonomiskt) och fascisterna fick öppet bistånd från både Tyskland och Italien. Detta ledde till att biståndet från Sovjetunionen, som levererades till kommunistpartiet och som följaktligen kunde diktera villkoren fritt, gav partiet en oerhörd maktuppsvingning.
Kommunistpartiet lierade sig med borgarklassen och försäkrade att de "respekterade privategendomen". Detta var ett taktiskt drag för att öka sitt eget inflytande. När partiet hade vuxit tillräckligt mycket började de öppet opponera sig mot den övriga vänstern; både POUM (Förenade marxistiska arbetarpartiet) och CNT förklarades vara illegala, och man påbörjade ett återställningsarbete av kollektiviseringen.
Slutet
När fascisterna slutligen vann kriget 1939 var revolutionens nederlag ett faktum.
George Orwell skrev i Hyllning till Katalonien (1938) om det som i hans mening var ett medvetet förtigande av revolutionen av utländsk press.[6] Själv stred Orwell som en av de tiotusentals utländska frivilliga i inbördeskriget (medlem i POUM), och var positiv till den revolutionära andan, även om han kom ur kriget något desillusionerad på grund av de olika socialistfraktionernas inbördes kamp.
Externa länkar
- The Spanish Civil War: Chronology of Events Kronologi över de viktigaste händelserna
- Den spanska revolutionen, av Alan Woods, publicerat på socialisten.nu
- Durruti interview with Pierre van Paasen Kort intervju med en av förgrundsgestalterna, Buenaventura Durruti
Referenser
- Beevor, Antony, Spanska inbördeskriget (2006)
- Gröndahl, Britta, Frihetlig kommunism i praktiken (1986)
- Orwell, George, Hyllning till Katalonien (1938)
- Serge, Victor, En revolutionärs minnen (1967), övers. av Britta Gröndahl 1980
Noter
- ↑ Dolgoff, Sam, The Anarchist Collectives: Workers' Self-Management in the Spanish Revolution
- ↑ Borrás, José, Aragón en la revolucion española, Viguera, Barcelona (1983), s. 174 ff.
- ↑ I Aragonien brukade vissa anarkistiska milisförband våld för att skapa kollektiv. Detta skedde dock oftast under extrem press när stadsbefolkningen höll på att svälta. De kollektiv som grundades utan våld fungerade bäst, och var också allra vanligast. Beevor (2006), s. 141-142
- ↑ 4.0 4.1 Beevor (2006), s. 139
- ↑ G. Helsey, Anarcosindicalismo y estado en el País Valenciano, 1930-1938, Madrid (1994)
- ↑ Orwell (1938), kap. 3
Kategori:Revolutioner Kategori:Spaniens historia Kategori:Anarkism