Difference between revisions of "Sovjetunionen"

Revision as of 07:41, 28 May 2007

Sovjetunionen, egentligen Socialistiska rådsrepublikernas union (ryska: Союз Советских Социалистических Республик, Template:Audio), SSSR (СССР med det kyrilliska alfabetet), var en union av republiker, vilken styrdes av landets högsta sovjet. Unionen existerade mellan 1922 och 1991. Före upplösningen bestod unionen av 15 republiker varav Ryska rådsrepubliken var störst både till yta och folkmängd. Sovjetunionen ingick i militäralliansen Warszawapakten och i det ekonomiska samarbetet (liknande EEG) COMECON (SEV på ryska).

Efter segern i det stora fosterländska kriget (1941-1945) (som var en del av andra världskriget) blev Sovjetunionen en supermakt.

Historia

Huvudartikel: Sovjetunionens historia

Oktoberrevolutionen

Efter tsarens abdikation i samband med februarirevolutionen hade den 15 mars 1917 en provisorisk regering bestående av före detta dumaledamöter under den liberale furst Lvov tagit makten. Snart uppstod en maktkamp mellan den provosoriska regeringen, som dominerades av liberaler och socialister, och Petrograds sovjet, som dominerades av bolsjeviker. Sovjeterna hade tillskansat sig stor makt, bland annat inom militären, och utfärdade beslut som underminerade regeringens. Vladimir Lenin befann sig i landsflykt när han i april fick hjälp av de tyska myndigheterna (som hoppades att hans närvaro i Ryssland skulle öka den politiska instabiliteten och att han ifall han kom till makten skulle dra ur Ryssland ur första världskriget) att ta sig tillbaka till Ryssland. I juli ersattes Lvov av socialisten Aleksandr Kerenskij som regeringschef. Under hösten 1917 hade landet glidit in i ett kaotiskt tillstånd. Rysslands svåra förluster på slagfälten i första världskriget, svälten och en svår vinter, som varit bidragande orsak till att februarirevolutionen brutit ut, hade stärkt bolsjevikernas inflytande över arbetarråden. I slutet av juli hade bolsjevikerna den egentliga makten i huvudstaden Petrograd efter att ha krävt mer makt åt sovjeterna.

De ryska förlusterna och nederlagen i det pågående första världskriget, med en armé och ett folk allt mer kritisk till kriget, satte press på regeringen. Den provisoriska regeringen under Kerenskij valde att fortsätta offensiven, mycket på grund av påtryckningar från Storbritannien och Frankrike. Ett misslyckat kuppförsök av de revolutionära i juli ledde till att flera bolsjeviker fängslades eller drevs i landsflykt. Efter att den provisoriska regeringen hade tagit hjälp av bolsjevikerna för att avstyra en högerkupp av general Kornilov i Petrograd ökade de senares inflytande. Kerenskij saknade nämnvärt stöd i Petrograd, och när oktoberrevolutionen genomfördes i den 7 november flydde den provisoriska regeringen utan motstånd och bolsjevikerna kunde efter bara några timmar upprätta regering.

Sovjetunionen bildas

Bolsjevikernas mest akuta mål var att Ryssland skulle dra sig ur kriget, och Lev Trotskij undertecknade 1918 fredsavtalet i Brest-Litovsk som skulle ge länder såsom Finland, Ukraina och Baltikum självständighet i utbyte mot utlovad fred på östfronten. Stora delar av Vitryssland och Ukraina hamnade under tysk kontroll.

Ryska inbördeskriget 1918-1922 bröt ut mellan Röda armén och den vita armén som var en blandad motståndsrörelse som bildades till följd av missnöjet med revolutionen som fanns såväl inrikes som utrikes. De vita var en ytterst löst sammanhållen och brokig grupp, bestående av liberaler, socialister, tsartrogna, nationalister som ville ha självständighet från Ryssland och kosacker som eftersträvade autonomi men nu skulle få se de landområden de ansåg som sina tillfalla staten. De vita understöddes av 21 länder. Det polsk-ryska kriget 1919-1921 förlorades av ryssarna, men den röda armén gick, mycket till följd av sin betydligt större numerär, segrande ur inbördeskriget.

Bolsjevikstyret präglades under de första åren av "krigskommunism" för att få kontroll över landet eftersom revolutionen inte nått alla städer och än mindre landsbygden. Säkerhetspolisen, Tjekan, etablerades som ett repressionsinstrument.

År 1921 lät Lenin införa vad som har kallats NEP, Nya ekonomiska politiken, där man inom vissa gränser tillät marknadsekonomi, till exempel vid försäljning av livsmedel. Efter 1925 och Stalins tillträde vid makten började man dock gå ifrån detta och bönderna blev tvungna att sluta kapitalisera sina tillgångar.

Den 30 december 1922 utropades Sovjetunionen, som till en början bestod av fyra sovjetrepubliker, Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Transkaukasien. Dagen därpå antogs landets konstitution. Konstitutionen byggde på så kallad demokratisk centralism, där de styrande valdes av folketSovjetunionen var ett frivilligt förbund mellan de nämnda unionsrepublikerna och de enskilda republikerna hade ett visst mått av självstyre.

I takt med att Lenins hälsa blev allt sämre kunde Stalin genom sin post som generalsekreterare i Centralkommittén 1922 tillskansa sig mer makt och inflytande. Från början hade denna post i princip ingen avgörande roll för hur partiet styrdes. När Lenin dog 1924 var det tänkt att centralkommitténs ledamöter gemensamt skulle styra landet. Stalins fraktion, bestående dels av ordföranden för Komintern, Grigorij Zinovjev, och dels av den inom partiet högt uppsatte Lev Kamenev, lade dock beslag på statsapparaten. Stalin var vid denna tidpunkt inte på något sätt tänkt att styra landet, Lenin hade redan innan förklarat Stalin som "opålitlig". Men till följd av att Lev Trotskij var långvarigt sjuk med feber efter att ha gått igenom isen, kunde Stalin och hans triumvirat sakta men säkert ta över makten. 1924 utmanövrerades den bolsjevik-leninistiska oppositionen med Lev Trotskij i spetsen. Två år senare, 1926, anslöt sig dock Zinovjev och Kamenev till Trotskij och vänsteroppositionen. Då hade emellertid Stalin redan tillräckliga befogenheter för att klara maktkampen, och kunde 1927 tillsammans med högerns Nikolaj Bucharin, Michail Tomskij och Aleksej Rykov exkommunicera Trotskij, Zinovjev och Kamenev, vilka ersattes i centralkommittén av Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov och Michail Kalinin, Stalins trogna. Trotskij tvingades i exil, flydde till Mexiko men blev 1940 mördad med en ishacka på uppdrag av Stalin. Stalin vände sig sedan mot sina tidigare allierade i högerfalangen och utmanövrerade dem. Han lyckades krossa all opposition med bland annat skenrättegångar, och efter Moskvarättegångarna 1936-1938, där nästan 682 000 avrättadesTemplate:källa behövs och med massiv deportering till GULAG, var i stort sett oppositionen helt avlägsnad.

Ett av Stalins viktigaste mål var en snabb industrialisering av landet. För att finansiera detta exporterades jordbruksprodukter, vilket ledde till bönderna led brist på mat, vilket förorsakade dem att flytta in till städerna för att arbeta i fabrikerna. Misären på landsbygden skylldes i propagandan på de självägande bönderna, kulakerna. Under 1930-talet genomfördes kollektivisering av jordbruket.

Stora fosterländska kriget

Huvudartikel: Andra världskriget

[[Bild:Reichstag_flag.jpg|thumb|right|250px|Röda armén placerar sovjetiska flaggan över riksdagshuset i Berlin, 1945. En symbol för de allierades seger över Nazityskland.]] Strax innan andra världskriget fördes intensiva förhandlingar mellan flera politiska block i Europa. Frankrike och Storbritannien sonderade i juli 1939 Sovjetunionen om ett eventuellt militärt samrabete, vilket dock stöp på deras egen ovilja (de fransk-brittiska delegaterna hade inte tilldelats hundraprocentiga förhandlingsbefogenheter och kunde inte skriva under några avtal) att underteckna ett sådant avtal när Sovjetunionen visade sig vara villigt att gå med på detta. Samtidigt försökte Storbritannien att få en överenskommelse med Tyskland. I det läget lovade Tyskland att skicka Hermann Göring till London för att skriva ett avtal med Storbritannien och resan var planerad till den 25 augusti 1939. Under tiden skickade Hitler ett telegram till Moskva där han tog upp de återkommande sovjetiska förslagen att dela på Polen. ^{[källa behövs]}

De strandade fransk-brittisk-sovjetiska förhandlingarna fick Sovjetunionen och Tyskland att söka sig till varandra. ^[1] Det kom som en överraskning för de flesta när Sovjetunionen och Tyskland skrev under Molotov-Ribbentroppakten. I ett hemligt tilläggsprotokoll till icke-angreppsavtalet delades Östeuropa upp i intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen. Med avtalet i sin hand kände sig Hitler säker på att ha full handlingsfrihet utan andras inblandning, vilket ledde till att Tyskland den 1 september 1939 anföll Polen. Det blev startskottet för det andra världskriget. Den 17 september gick även den sovjetiska armén in i Polen och besatte dess östra provinser. Efter Polens fall gjorde Sovjetunionen och Tyskland ett fredsutspel då man föreslog en fred på status quo.

Därefter begärde Stalin baltstaternas underkastelse. Till en början tvingades de baltiska staternas regeringar att acceptera att sovjetiska trupper skulle få stationeras inom deras områden. Den 30 november anföll Sovjetunionen Finland när Finland vägrade gå med på att avträda en buffertzon nordväst om Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) och samma typ av överenskommelse som de baltiska staterna tvingats gå med på. Finska vinterkriget slutade i mars 1940 med att Finland tvingades till stora landavträdelser. Året därpå gick baltstaterna med i Sovjetunionen.

Stalin utökade armén med mer än 150% under perioden. Fördraget med Tyskland gav Sovjetunionen respit att bygga upp sin försvarsförmåga, men samtidigt innebar det att Hitler fick göra upp med väst så att ryggen var fri för angreppet på Sovjetunionen. Det förefaller ha kommit som en överraskning för Stalin när Tyskland anföll Sovjetunionen i och med Operation Barbarossa.Det finns historiker som tror att Stalin hade planerat att attackera Hitler bakifrån, men att Hitler hann före.

Tyskarna kom snabbt till Leningrad, som de belägrade, invånarna svalt sedan tyskarna hade skurit av förbindelserna så att mat inte kunde skickas till staden. Under oktober och november kom den tyska armégrupp center i närheten av Moskva, som dock aldrig intogs. Efter ett massivt motanfall i början av december 1941 drevs de tyska trupperna tillbaka mellan 150 och 300 kilometer från huvudstaden. Belägringen av Leningrad varade över 900 dagar och slaget om Stalingrad varade nästan i 200 dagar. Slaget om Stalingrad blev en vändpunkt i kriget. 1945 ockuperade Röda armén östra Tyskland, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien, och i alla dessa länder kunde kommunispartier ta makten.

Kalla kriget

Huvudartikel: Kalla kriget

När Stalin dog i mars 1953 tog en ledartrojka över, men snart hade Nikita Chrusjtjov tagit makten. Chrusjtjovs maktövertagande markerade slutet på den stalinistiska perioden. Större delen av GULAG-systemet kom att avvecklas och i ett tal 1956 fördömde Chrusjtjov Stalins terrormetoder. Chrusjtjovs tid vid makten utmärktes annars av att rymdkapplöpningen tog sin början genom en serie sovjetiska framgångar, från uppskjutningen av Sputnik 1 1957 till Jurij Gagarins historiska rymdfärd under 1961.

Sovjetiska trupper tågade in i Ungern 1956 för att avstyra den socialistiska ungernrevolten. Ett toppmöte med USA:s president ställdes in efter att ett amerikanskt U2-spaningsplan skjutits ned över Sovjetunionen, och Chrusjtjov fick intern kritik för hur han hade skött Kubakrisen och misslyckandena i det sovjetiska jordbruket. Han hade också försökt organisera om kommunistpartiet vilket hotade partibyråkraternas makt. 1964 fick han lämna politiken och en ny ledartrojka tog makten.

Denna trojka utgjordes av Leonid Brezjnev, Alexej Kosygin och Nikolaj Podgornyj. Av dessa tre blev snart Brezjnev den ledande. Under hans ledning försökte Sovjetunionen återuppväcka folkfrontspolitiken från 1940-talet i den europeiska vänstern, det vill säga att kommunister skulle samarbeta med socialdemokrater, men efter Warszawapaktens intåg i Tjeckoslovakien 1968 gick en kris genom de europeiska kommunistpartierna. 1970-talet blev stagnationens årtionde för Sovjet. Brezjnev fick partibyråkraterna på sin sida genom att ge dem ämbeten på livstid, men följden blev att de tusentals delegaterna i Högsta sovjet blev allt äldre och äldre. Brezjnevs tid vid makten utmärktes även av en stagnation i den sovjetiska ekonomin. Dessutom tyngdes ekonomin av de enorma militära utgifterna och kriget i Afghanistan som inleddes på juldagen 1979 kom att ytterligare förvärra detta problem.

Efter 1980 stod det klart att Breznev började bli allt mer fysiskt svag och inkapabel att styra landet. I den maktkamp som ständigt fördes inom politbyrån framstod nu KGB-chefen Jurij Andropov som den starkaste. Han hade successivt utvidgat KGB:s inflytande under Brezjnevs tid vid makten. När Brezjnev avled i november 1982 utsågs således Andropov till ny generalsekreterare för kommunistpartiet. Andropov var dock vid det här laget försvagad av sjukdom och hans tid vid makten blev kort. Hans främsta bidrag till eftervärlden var kanske att han förde fram Michail Gorbatjov till maktens toppskikt. När Andropov dog i början av 1984 ersattes han av den likaledes sjuklige Konstantin Tjernenko vilken i sin tur avled året därpå.

Gorbatjovs tid

Michail Gorbatjov var 54 år när han år 1985 tillträdde som generalsekreterare. Han lanserade begreppen glasnost (upptining) och perestrojka (öppenhet). Genom att allmänheten skulle ges atörre möjlighet att påpeka fel och brister i samhället var tanken att motståndet från den konservativa partibyråkratin skulle brytas. Gorbatjov startade också en kampanj mot alkoholdrickandet. Den nya öppenheten gjorde Gorbatjov mycket populär i väst men enbart diskussioner kunde inte räta upp den haltande sovjetiska ekonomin. Det blev så småningom klart att Gorbatjov inte tänkte tillämpa Brezjnevdoktrinen gentemot länderna i Östeuropa. Dessutom var han villig att förhandla med Japan om Kurilerna emot finansiell hjälp, vilket misslyckades. 1989 bröt folkliga uppror ut i land efter land. Genom Sovjetunionen drog också en våg av nationalistisk yra i de olika sovjetrepublikerna och 1990 stod det klart att Gorbatjov höll på att tappa greppet. Under 1991 var han fullt sysselsatt med att skriva ett nytt unionsavtal med sovjetrepublikerna som skulle göra Sovjetunionen till en federation med Gorbatjov som president men efter ett kuppförsök i augusti 1991 försvann intresset bland republikerna. När republik efter republik utropade autonomi eller självständighet, och när OSS bildades (och därmed upplöste Sovjetunionen) drog Gorbatjov den enda rimliga slutsatsen av det och avgick den 25 december 1991. Dagen därpå upplöstes Sovjetunionen officiellt.

Politik

Sovjetunionens kommunistiska parti (bolsjevikerna), SUKP(b), från och med 1952 förenklat till Sovjetunionens kommunistiska Parti var det statsbärande partiet. Samtliga sovjetrepubliker hade varsitt eget kommunistparti. Konstitutionellt sett var Sovjetunionen en konfederation, där republikerna i enlighet med denna paragraf hade rätten att begära utträde från unionen. Denna del av konstitutionen användes när de första republikerna avskiljde sig från Sovjetunionen under upplösningen 1991. Makten i partiet var koncentrerad till kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Även om det fanns en president och en premiärminister, så hade det alltid kommunistpartiets generalsekreterare ett stort inflytande på politiken, och många generalsekreterare innehade under någon tid parallellt med sin position som generalsekreterare posten som president eller premiärminister.

Administrativ indelning

Huvudartikel: Sovjetunionens administrativa indelning

Sovjetunionen bestod innan upplösningen av 15 rådsrepubliker; samtliga är sedan 1991 självständiga stater.

Sovjetiska politiska ledare

De facto ledare och generalsekreterare för kommunistpartiet (1917-1991)

• Vladimir Lenin 1917-1922
• Josef Stalin 1922-1953
• Georgij Malenkov 1953
• Nikita Chrusjtjov 1953-1964
• Leonid Brezjnev 1964-1982
• Jurij Andropov 1982-1984
• Konstantin Tjernenko 1984-1985
• Michail Gorbatjov 1985-1991

<timeline>

1. All measures all in pixels

ImageSize = width:225 height:550 PlotArea = width: 26 height:530 left:50 bottom:10 # alignment is wrong when plotarea width (25) equals bar width (25)

                                                   # will be fixed in next EasyTimeline update  

AlignBars = early

DateFormat = yyyy Period = from:1919 till:1991 TimeAxis = orientation:vertical ScaleMajor = unit:year increment:5 start:1920

1. there is no automatic collision detection,
2. so shift texts up or down manually to avoid overlap

Define $dx = 25 # shift text to right side of bar

PlotData=

 bar:Leaders color:red width:25 mark:(line,white) align:left fontsize:S

 from:start till:1924 shift:($dx,15)   text:Vladimir Iljitj Lenin~1917-1924
 from:1922  till:1953 shift:($dx,5)    text:Josef Stalin~1924-1953
 from:1953  till:1964 shift:($dx,5)    text:Nikita Chrusjtjov~1953-64 
 from:1964  till:1982 shift:($dx,5)    text:Leonid Brezjnev~1964-1982
 from:1982  till:1984 shift:($dx,-10)    text:Jurij Andropov~1982-1984
 from:1984  till:1985 shift:($dx,4)    text:Konstantin Tjernenko~1984-1985 
 from:1985  till:end  shift:($dx,10)   text:Michail Gorbatjov~1985-1991

</timeline>

Presidenter för Högsta Sovjet, samt efter 1977 Sovjetunionens president

• Jakov Sverdlov 1917-1919
• Michail Kalinin 1919-1946
• Nikolaj Sjvernik 1946-1953
• Kliment Vorosjilov 1953-1960
• Leonid Brezjnev 1960-1964
• Anastasij Mikojan 1964-1965
• Nikolaj Podgornyj 1965-1977
• Leonid Brezjnev 1977-1982
• Jurij Andropov 1982-1984
• Konstantin Tjernenko 1984-1985
• Andrej Gromyko 1985-1988
• Michail Gorbatjov 1988-1991

Ordförande i folkkommissariernas råd, samt efter 1947 ministerpresident

• Vladimir Lenin 1917-1924
• Aleksej Rykov 1924-1930
• Vjatjeslav Molotov 1930-1941
• Josef Stalin 1941-1953
• Georgij Malenkov 1953-1955
• Nikolaj Bulganin 1955-1958
• Nikita Chrusjtjov 1958-1964
• Aleksej Kosygin 1964-1980
• Nikolaj Tichonov 1980-1985
• Nikolaj Ryzjkov 1985-1991

Helgdagar

Kultur och media

Kategori:Artiklar med stubavsnitt

• Film i Sovjetunionen
• Television i Sovjetunionen

Referenser

1. ↑ Michail Meltyukhov, "Upusjtjennyj chans Stalina", Moskva 2002.

Externa länkar

• Internetsida om Sovjetunionen

Se även

• BAM (Bajkal-Amur-järnvägen)
• Belka
• Bolsjevik
• Centralkommitté
• Femårsplan
• Folkkommissariat
• Glasnost
• GRU
• GULAG
• Högsta Sovjet
• Internationalen
• Kalla kriget
• KGB
• Kolchos
• Kopek
• Komintern
• Kommissarie
• Kosmonaut
• Kommunism
• Kosacker
• Mensjevik
• Marxism-leninism
• Lajka
• Lunochod
• NEP
• NKVD
• Oktoberrevolutionen
• Perestrojka
• Politbyrå
• Politruk
• Proletariatets diktatur
• Rubel
• Röda armén
• SEV
• SMERSJ
• Socialism
• Sovchos
• Sovjet
• Sovjetrepublik
• Sputnik
• Stalinism
• Stora fosterländska kriget (1941-1945)
• Strelka
• Tjeka
• Tjernobylolyckan
• Vitahavskanalen
• Warszawapakten
• Östblocket

Kända politiker och andra personer

• Lavrentij Berija
• Feliks Dzerzjinskij
• Andrej Gromyko
• Lev Kamenev
• Alexej Kosygin
• Maxim Litvinov
• Boris Pankin (Sovjetunionens sista utrikesminister)
• Nikolaj Podgornyj
• Eduard Sjevardnadze (utrikesminister)
• Michail Suslov
• Lev Trotskij
• Grigorij Zinovjev
• Andrej Zjdanov

Template:Sovjetrepubliker

Kategori:Ej längre existerande riken och länder i Europa Kategori:Ej längre existerande riken och länder i Asien Kategori:Unioner

Template:UAals:Union der Sozialistischen Sowjetrepublikenbat-smg:Tarību Sājongabe-x-old:Саюз Савецкіх Сацыялістычных Рэспублікnrm:Unnion Soviétiquescn:Unioni Suvièticasimple:Soviet Unionzh-min-nan:Soviet Siā-hōe-chú-gī Kiōng-hô-kok Liân-ha̍p