Difference between revisions of "Joe Hill"

Revision as of 18:39, 25 November 2008

thumb|Joe Hill Joe Hill, egentligen Joel Emmanuel Hägglund, alias Joseph Hillström, född 7 oktober 1879 i Gävle, Gävleborgs län (Gästrikland), avrättad 19 november 1915 i Salt Lake City, Utah, USA, var en fackföreningsman, diktare och sångare. Hans föräldrahem i gamla Gävle är nu både museum och SAC:s industrisekretariat, och kallas Joe Hill-gården.

Joe Hill räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska protestsångare, och han nämns som inspirationskälla för musiker som Woody Guthrie, Bob Dylan, John Lennon och Joan Baez.^[1] Han skrev en rad aktuella arbetar- och protestsånger, och han använde särskilt humor och ironi i sina texter. Flera av Joe Hills sånger trycktes i den Lilla röda sångboken, som utgavs av fackföreningen Industrial Workers of the World, där Joe Hill var en väldigt aktiv medlem.

Joe Hill lyckades bli en levande legend bland syndikalister och fackföreningsaktivister i USA och hans sånger gjorde honom till ett känt namn bland den amerikanska arbetarklassen, immigranter och arbetslösa. Efter en mycket omdiskuterad rättssak som väckte internationell uppmärksamhet, och den efterföljande avrättningen växte hans popularitet och Joe Hill har sedan blivit ett vanligt föremål för filmer, sånger, böcker, talrika artiklar samt operor och teatrar.

Joe Hill har kallats The Man Who Never Died (Mannen som aldrig dog).^[2]

Biografi

Barndom och uppväxt

Joe Hill föddes som Joel Emmanuel Hägglund den 7 oktober 1879 i Gävle i landskapet Gästrikland norr om Stockholm i Sverige. Han föddes som tredje barnet i en barnaskara på nio. Av dessa överlevde sex till vuxen ålder. Fadern, Olof Hägglund, arbetade som en tågkonduktör vid Gefle Dala Järnväg som går mellan Gävle och Falun. Familjen Hägglund på Nedre Bergsgatan var en religiös och musikalisk familj, och där sjöngs mycket för barnen i hemmet. Under sin barndom lärde sig Joe Hill att själv spela banjo, gitarr, piano och munspel och han började också skriva sina första sånger som handlade om sina familjemedlemmar.

thumb|right|250px|Ankomsthallen på Ellis Island 1904. Miljoner av emigranter passerade genom dessa korridorer. År 1902 var Joe Hill och hans bror Paul två av dem.

Kort efter Joe Hills åtta-årsdag i 1887 dör fadern efter en mindre operation, 41 år gammal. Faderns död medförde en plötslig ekonomisk omvälvning för familjen, då familjen bara några månader innan förökats med en dotter. Modern, Margareta Katarina Hägglund lyckades trots allt hålla ihop familjen, men alla var tvungna att hjälpa till att arbeta för att de skulle kunna få en tillräcklig inkomst. Joe Hill arbetade bland annat vid ett lokalt repslageri och senare som eldare vid en byggfirma, där han skyfflade kol till en ångmaskin.

Då Joe Hill är runt 12 år gammal drabbas han av en sorts tuberkulos som sätter sig i hans hud och kongleder. Joe Hill får den tidens vanligaste behandling, som består av röntgenstrålar. Eftersom det inte räckte genomgick han senare flera hudbehandlingar i Stockholm. Dessa behandlingar efterlämnade spår av ärr på halsen och i ansiktet. Joe Hill fann alltid tid att öva på sitt musikalande spelande under sin uppväxt. Som ung uppträdde han ibland vid arbetarmöten och på lokala kaféer. I januari 1902 dog modern efter en längre tids sjukdom. De sex kvarvarande syskonen sålde barndomshemmet och delade arvet mellan sig.

Mellan 1851 och 1930 emigrerade ungefär 1,5 miljoner svenskar till USA.^[3] Bland dessa är också Joe Hill tillsammans med sin två år äldre bror, Paul. Som passagerare i tredje klass seglade de till New York och gick i land vid Ellis Island i oktober 1902. Med sparsam engelska, det han lärt sig på det lokala KFUM i Gävle, får Joe Hill arbete i New Yorks slumkvarter som spottkoppsrensare. Ett arbete han snart la ner för att dra vidare västerut. Joe och Pual beslutade sig för att fortsätta på egen hand och de reser var sin väg genom Amerika.

Amerika

[[Bild:Quake.jpg|thumb|right|250px|Joe Hill var i San Francisco vid det stora jordskalvet 1906. Bilden visar Arnold Genthes fotografi av ödeläggelsen vid Sacramento Street.]] De nästa åtta åren i Joe Hills liv är dåligt dokumenterade. Han är en ensamvarg, som varken dricker eller röker och helst inte talar om sig själv. Joe Hill arbetade sig igenom Amerika bland annat som landbruksmedarbetare, byggarbetare, hamnarbetare och skogshuggare. Ett julkort Joe Hill skickade hem till familjen 1905 finns bevarat, och det är poststämplat i Cleveland, Ohio. När San Fransisco drabbas av det stora jordskalvet den 18 april 1906 är Joe Hill där också. Joe Hill beskriver ödeläggelsen som jordskalvet försakade i en längre artikel som han skickar till den lokala tidningen i Gävle. Artikeln trycktes den 16 maj samma år.

Åren som omkringströvande arbetare i Amerika gav Joe Hill ett mer jordnära, inte så glamorös, syn på landet. Han upplevde den fattigdom som var utbredd bland de flesta immigranterna och andra socialt dåligt ställda som han menade utnyttjades av några få välstående kapitalister. Joe Hill slöt sig till Industrial Workers of the World (IWW) omkring 1910 medan han arbetade i hamnen i San Pedro, Kalifornien. Vid ett tillfälle bytte Joe Hill sitt namn från Joel Emmanuel Hägglund till Joseph Hillstrom. Varför han gjorde det är oklart, men det kan bero på att han skaffat sig fiender i och med sitt ökande engagemang i arbetarrörelsen och därför var tvungen att skifta identitet. Andra menar, att han hade utökat inkomsten från de olika arbetsplatserna med småkriminalitet, och att namnbytet gjordes för att han ville vara ett par steg före polisen

thumb|right|250px|IWW demonstrerar i New York, april 1914.

IWW, med mottot, "an injury to one is an injury to all" (en orätt mot en är en orätt mot alla)^[4], skapades i juni 1905 vid en kongress i Chicago med en skara på 200 socialister, anarkister och fackföreningsaktivister från hela USA. Skaparna av IWW var otillfreds med det stora amerikanska fackförbundet, American Federation of Labor. I ett brev till IWW:s tidning, Industrial Worker, beskrev Joe Hill politikers väldiga övergrepp på föreningens medlemmar, de så kallade Wobblies, och andra aktionerande arbetare. I brevet nämnde han att han var medlem av organisationens avdelning i Portland, Oregano, och han skrev för första gången under med namnet Joe Hill.

Spåren av Joe Hills färd under åren 1909-1912 är huvudsakligen dokumenterat via de brev och postkort han skickat till familj och vänner. Joe Hill organiserade strejker och agiterade för IWW i sina sånger. Det började nu uppstå legender och historier om honom.. Ofta överlappar dessa historier varandra tidsmässigt, så att Joe Hill tillsynes skulle ha varit på flera olika aktioner på olika platser vid samma tid.

I januari 1911 befann sig Joe Hill i gränsområdet mellan Kalifornien och Mexiko där han slöt sig till en grupp Wobblies som stödde kampen för att störta den mexikanska regeringen och presidenten Porfirio Diaz. I gränsbyn, Tijuana, agiterade Joe Hill för att få frivilliga amerikaner till att sluta sig till kampen i Mexiko. År 1912 ska Joe Hill ha blivit våldsamt misshandlad efter att ha hållit ett tal i San Diego till fördel för strejkande hamnarbetare. Joe Hill blev med tiden en ganska känd person som sångare och agitator. Också arbetsgivarna började känna till honom och i många städer nekades han anställning.^[5] I juni 1913 arresterades Joe Hill under en hamnarbetarstrejk i San Pedro, Kalifornien. Han anklagades för lösgängeri och tillbringade 30 dagar i fängelse. Året efter arbetade han vid gruvvagnarna i Silver King Mine i Park City, Utah nära Salt Lake City. Han kom till Utah sommaren 1913 på väg till Chicago där han skulle möta ledaren och medskaparen av IWW, William D. Haywood. Joe Hill besökte flera av de små svenska samfunden i gruvbyarna i området och sjöng och spelade för dem. I den lilla byn Murray hyrde han rum hos familjen Eselius. Joe Hill kände familjen från Sverige och hade några år tidigare mött familjens tre bröder, Ed, John och Frank Eselius, vid den amerikanska västkusten.

Med sången som vapen

[[Bild:Wobbly boy.jpg|thumb|Framsidan av den Lilla röda sångboken i utgåvan från 1932.]] Med sin talang som diktare, sångare och talare tog Joe Hill del i arbetet med att organisera och skaffa medlemmar till IWW. Hans sånger blev kända i en stadigt växande krets, och då Joe Hill ofta skrev humoristiska texter med en, för den tiden, mycket skarp ironisk underton kändes sångerna hurtiga i mångas smak. Han blev speciellt känd för uttrycket "You'll get pie in the sky when you die", som stammar från hans kanske mest berömda sång, "The Preacher and the Slave". Texten skrevs som en parodi om den kändaste amerikanska väckelsesången, "In the Sweet Bye and Bye", och det var möjligt att sjunga Joe Hills text när frälsningsarmén spelade melodin vid matköerna och vid väckelsemöten.

"En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång", skrev Joe Hill, "men en sång lärs in utan och innan och sjungs gång på gång".^[6] Och det är precis vad som sker med hans sånger. Joe Hills texter trycktes i den första utgåvan av IWW:s arbetarsångbok, Den lilla röda sångboken" i 1909, och fastän han aldrig själv spelar in sin musik, lärde folk sig Joe Hills sånger utantill, och de sjöngs på demonstrationer, strejker och aktioner runt om i USA. Bland hans mest populära sånger är "The Tramp", "There is Power in a Union", "Rebel Girl", "Workers of the World, Awaken!", "Where the Fraser River Flows" och "Casey Jones-Union Scab".

Dråpen i Salt Lake City

Den 10 januari 1914 på kvällen var den före detta polismannen John G. Morrison på sitt jobb i en slaktarbutik han hade i Salt Lake City. Med i butiken, som låg på hörnet av Eight South Street och West Temple Street var också sönerna Arling och Merlin. John G. Morrison som hade arbetat i stadens poliskår, lämnade polisen för att öppna en egen butik. Han hade flera gånger sagt att arbetet som polis gav honom många fiender, och att han fruktade att bli utsatt för hämnd. I affären förvarade han sin gamla tjänstepistol. Butiken hade rånats förr och minst en gång hade han tryckt av sitt vapen för att skjuta sig fri.

Kort innan klockan 22, medan John G. Morrison och sönerna gjorde sig klara till att låsa affären, trängde två beväpnade män, båda maskerade med rödfärgade sjalar, in i butiken. Den ena av männen börjar skjuta mot John G. Morrison. Arling grep tag i faderns pistol och sköt mot männen. Pistolmannen vände sig nu mot Arling och sköt också honom. Därefter lämnade de två männen affären. Den yngsta sonen, den 13-åriga Merlin, hade varit bakerst i butiken då skotten fallit, och var oskadd. John G. Morrison och hans son Arling dog av sina skottsår.

När polisen kom kunde Merlin bara ge en sparsam beskrivning av gärningsmännen. Men han kunde säga att personen som sköt John G. Morrison hade ropat "We've got you now!" ("Nu har vi dig") innan skotten avlossats.

Polisen förhörde fyra män den kvällen, misstänkta för dråpen. Två av männen, C. E. Christensen och Joe Woods, arresterades då de försökte hoppa på ett godståg på väg ut från järnvägsstationen som ligger precis bredvid gärningsplatsen. Polisen var tvungna att skjuta skarpt för att stanna dem. Det visade sig att männen varit efterlysta för rån i Prescott, Arizona. En annan mn, W. J. Williams, hittades gående med en blodig sjal i handen, inte långt ifrån butiken. Det enda han ville säga var att han var oskyldig och han bodde vid den lokala frälsningsarmén som tillbjöd logi för hemlösa. Senare visade det sig att frälsningsarmén inte kände till honom. Den tredje mannen, den 19-åriga Oran Anderson, förhördes då han kom till polisstationen med en kaliber .38-kula i armen. Han påstod att han utsatts för rånförsök vid gärningsplatsen.

Runt klockan halv tolv samma kväll som dråpen ägde rum, vände sig Joe Hill till Dr. Frank McHugh för behandling av ett skottsår. Joe Hill berättade att han hade skjutits i ett gräl om en kvinna - vars namn han inte ville avslöja. Kulan hade gått in i bröstet och ut genom ryggen strax under skulderbladet, men hade inte träffat viktiga organ. Frank McHugh rapporterade efteråt att Joe Hill hade varit beväpnad med pistol. Joe Hills skottsår behandlades och läkaren arrangerade en hemtransport åt honom. På väg hem bad Joe Hill bilens chaufför att stanna på ett mörkt ställe. Här gick Joe Hill ut ur bilen och gömde skenbart undan en pistol. Denna pistol hittades aldrig mer.

Polisen betraktade till en början dråpen på John G. Morrison och hans son som en hämndakt, då inget stals från affären. Dagens omsättning låg kvar i kassan, så motivet var inte att råna affären. Stadens tidning berättade dagen efter dråpet att ett av skotten Arling avfyrat hade träffat den ena mannen. Inget tekniskt bevis kunde dock bekräfta detta påstående men vittnen har påpekat att den ena gärningsmannen hade tagit sig på bröstet då han lämnade butiken, och det hade funnits blodspår i snön inte långt från gärningsstället. Om motivet till nedskjutningen av John G. Morrison och hans son skrev tidningen Salt Lake Tribune dagen efter:

Polisen efterlyste de två gärningsmännen och tidningen bad alla som kunde bidra till uppklaringen om att ge sig till känna. Då Dr. Frank McHugh nästa morgon läste det i tidningen kontaktade han polisen och berättade om Joe Hills skottsår. Tre dagar senare var Frank McHugh på hembesök hos Joe Hill för att se till hans sår och ge honom smärtstillande mediciner. Samtidigt stormade polisen från Murray Joe Hills rum hos familjen Eselius och fann Joe Hill liggande i sängen. Med dragna vapen befallde de honom att inte röra sig. När Joe Hill skenbart sträckte sig efter något avfyrade en av polismännen ett skott som träffade Joe Hill i handen.

På hans rum fann de en rödfärgat scarf men den pistolen läkaren hade berättat om fann de inte. Det var inte en pistol utan ett par byxor Joe Hill hade sträckt sig efter. Han förnekade all kunskap om dråpen på John G. Morrison och hans son. Han höll fast sin förklaring från kvällen innan om ett gräl om en kvinna, och sa att han hade skjutits medan han hade haft händerna över huvudet. Då han arresterades som Joesph Hillstrom gick det en stund innan det blev klart för allmänheten att det var Joe Hill, den kända protestsångaren och diktaren det var tal om. Första dagen då rättssaken mot honom skulle börja kunde en lokal tidning berätta rätt sammanhang. Joe Hills rumskamrat, Otto Applequist, som var misstänkt för att vara den andra gärningsmannen, lämnade Murray på mordnatten och hade inte setts till sen dess.

Rättegången mot Joe Hill

Det bestämdes att en inledande rättsförhandling, som skulle avgöra om det fanns någon saklig grund för att resa åtal mot Joe Hill för dråp. Joe Hill avslog att använda en försvarare vid rättsförhandlingarna och krävde att få försvara sig själv, Pro Se defense, med hänvisning till sin fattigdom. Anklagarens påstående vid rättsmötet var att Joe Hill hade planerat ett väpnat rån mot John G. Morrisons affär, men att rånet slog fel, varefter Joe Hill hade dräpt de två i butiken. Joe Hill kunde inte säga mycket till sitt försvar och förhandlingen beslutade att Joe Hill skulle åtalas för dråpen. Den offentliga anklagelsen proklamerade att han krävde lagens strängaste straff, dödsstraff. Joe Hill förvarades i häkte tills rättegången ägde rum utan möjlighet för borgen.

Rättegången mot Joe Hill varade från den 17 juni till den 28 juni 1914. Två advokater i Salt Lake City, E. D. McDougall och F. B. Scott bad om att försvara Joe Hill vederlagsfritt. Mitt under rättegången begärde Joe Hill att båda borde avsättas eftersom han påstod att de i verkligheten arbetat för distriktsåklagaren (District Attorney) och enbart önskat att fälla honom för dråpen. Domaren, Morris L. Ritchie, ville inte låta Joe Hill försvara sig själv och avslog begäran. Trots att IWW efter detta erbjudit två av sina bästa advokater, Orrin N. Hilton och Soren Christensen, till förfogande för försvaret, nekade Joe Hill att samarbeta med sina försvarare.

Åklagaren, E. O. Leatherwood, byggde uteslutande sitt bevismaterial på vittnesberättelser. Det var inget tekniskt spår som knöt Joe Hill till brottsplatsen. Varken hans blod eller kulan som hade gått igenom honom fanns. Merlin Morrison kunde kanske se vissa likheter mellan honom och Joe Hill och den ena av gärningsmännen. Ett annat vittne påstod sig känna igen de karaktärsdrag Joe Hill hade i ansiktet efter tuberkulosen som barn. Dr. Frank McHugh vittnade om kvällen Joe Hill hade sökt upp honom och beskrivit skottsåren Joe Hill hade fått. Han sa också att han hade sett att Joe Hill hade en pistol.

Det spekulerades i om Joe Hill ville bryta tystheten och vittna till fördel för sitt egna försvar - och därmed också avslöja om omständigheterna vid svartsjukedramat som han påstått resulterat i sitt skottsår. Men Joe Hill nekade till att vittna. Åklagaren menade att Joe Hills motvilja till att vittna tyder på att hans vittnesutsaga inte kunde hålla särskilt länge. Juryn drog sig bara tillbaka några få timmar den 28 juni 1914 innan de fann Joe Hill skyldig till dråpen och han dömdes till döden. Som dödsdömd i Utah kunde den dödsdömde själv välja om han ville skjutas eller hängas. Joe Hill fick också detta valet. "Jag väljer skjutning", svarade han, "Jag har skjutits några gånger förut och jag tror att jag kan klara det".

Joe Hill fördes till Utah State Penitentiary, där han inväntade avrättningen. Det bestämdes att den skulle hållas den 1 oktober 1915. De nästa 16 månaderna satt Joe Hill i fängelset, medan domen prövades av de amerikanska besvärsinstanserna. När han inte togs upp av instanserna skrev Joe Hill sånger, brev, dikter och artiklar. Men han var ständigt hemlighetsfull om sig själv. År 1915 skrev han:

Den socialistiska tidsskriften Appeal to Reason, som startades i USA 1897, tryckte den 15 augusti 1915 en artikel skriven av Joe Hill. I den lyfter han lite på slöjan om sig själv och rättssaken. Han skrev:

Dagen före avrättningen skrev Joe Hill i ett telegram till ledaren för IWW, William D. Haywood: "Farväl Bill. Jag dör som en äkta arbetarupprorsmakare. Kasta inte bort tid på att sörja. Organisera".^[7]

Uppmärksamhet kring saken

[[Bild:Helen Keller.jpg|thumb|Helen Keller, här fotograferad 1905, skrev direkt till Woodrow Wilson.]] Efter domstolsbeslutet blev Joe Hill och hans dödsdom en kampsak för IWW. William D. Haywood och Elizabeth Gurley Flynn, IWW:s kvinnliga frontfigur, reste runt i USA och talade för att det var Big Business som stod bakom Joe Hills dödsdom. IWW:s tidning, Solidarty, uppmanade alla till att skriva till de rättsliga instanserna och kräva Joe Hills benådning. Kraven trycktes upp på pamfletter och löpsedlar i hela USA. Uppmaningen medförde en brevstorm och många tusen brev, resolutioner och petitioner skickades med krav på benådning. På en pamflett från 1915 kan man läsa:

Den australienska avdelningen av IWW skickade i juni 1915 en resolution med 30 000 namnunderskrifter, och krävde att dödsdomen på Joe Hill omprövades (omstødt?). Den backades upp av resolutioner från fackförbund i Europa. Flera av dessa hamnade till slut på Utahs guvernörs, William Sprys, och den amerikanska presidenten, Woodrow Wilsons, skrivbord. Ett av breven till Woodrow Wilson kom från författaren och aktivisten Helen Keller, som skrev:

Presidenten grep in

Virginia Snow Stephen, som var art director vid University of Utah skickade i september 1915 ett telegram till Sveriges ambassadör i USA, W. A. F. Ekengren. I telegrammet, som var en önskan till den svenska ambassadören om att gripa in, stod det:

thumb|Den amerikanska presidenten, Woodrow Wilson, försökte att förhindra avrättningen på Joe Hill.

Joe Hill hade behållt sitt svenska medborgarskap medan han levde i USA, och den svenska ambassadören startade därför strax en undersökning om omständigheterna kring hans rättssak och dom. För att vinna tid anmodade W. A. F. Ekengren därför, på den svenska regeringens vägnar, president Woodrow Wilson om att ajournera avrättningen. Anmodan löd:

Denna appellen kunde Woodrow Wilson inte förbise. Han bad Utahs guvernör att ajournera Joe Hills avrättning. Guvernör William Spry, som var överbevisad om Joe Hills skyldighet gick motvilligt med på en ajournering, så W. A. F. Ekengren kunde få den nödvändiga tiden till att framskaffa bevis som kunde motivera en omprövelse av domen. Försvaret lyckades inte få fram fler bevis och Joe Hill nekade fortfarande att uttala sig. I ett enkelt meddelande till rätten fasthöll han att han fortfarande inte fått en rättfärdig rättegång, och att han i en rättfärdig rättegång hade blivit frikänd. Han fasthöll också att han inte behövde bevisa sin oskuld.

Pressad av bland andra American Federation of Labor försökte Woodrow Wilson den 17 november 1915 ännu en gång att skjuta upp avrättningen. Denna anhållan avslog William Spry med brevet:

Who demand his release regardless of his guilt. I am fully convinced that your request must be based on a misconception of the facts or that there is some reason of an international nature that you have not disclosed. With a full knowledge of all the facts and circumstances submitted I feel that a further postponement at this time would be an unwarranted interference with the course of justice. Mindful of the obligations of my oath of office to see to is that the laws are enforce I cannot and will not lend myself or my office to such interference. Tangible facts must be presented before I will further interfere in this case. ^[9]

Joe Hill avrättades genom skjutning den 19 november 1915 vid gryningen.

Mannen som aldrig dog

Kvällen före sin avrättning skrev Joe Hill sin sista vilja. Det handskrivna testamentet, som var adresserat till William D. Haywood, löd:

Morgonen efter Joe Hills avrättning skrev New York Times att dödsdomen kunde "göra Hillstrom död farligare för social stabilitet än han var när han levde," och fortsatte: "i den revolutionära gruppen växer det en uppriktig tro på att han dog som en hjälte såväl som en martyr".

Joe Hill fick sin önskan om att bli spridd för vinden uppfylld. Efter en minneshögtid vid O'Donnell Funeral Home i Salt Lake City den 21 november 1915 fördes Joe Hills lik till Westside Auditorium i Chicago, där hans begravning (bisettelse?) den 25 november besöktes av mer än 30 000 personer, och den blev därmed en av de största begravningarna i USA:s historia. I tidningen "Interantional Socialist Review" skrev Ralph Chaplin i december 1915 en artikel om Joe Hills begravning:

Joe Hill kremerades den 26 november 1915. Hans aska fördelades i små påsar och skickades till IWW:s lokalkontor i USA, Sydamerika, Europa, Asien, Nya Zealand och Afrika, där askan på arbetarnas internationella kampdag, den första maj spreds för vinden.

En svensk-amerikan, J. A. Granström, som också deltog vid kremeringen, tog med sig en av påsarna med när han år senare återvände till Sverige. År 1960 kontaktade Granström sin vän från ungdomsåren, redaktör Gustaf Sjöström i Göteborg och berättade om askan. Bevarad i en cigarrlåda blev påsen med aska 1961 överlämnad till Arbetarrörelsens arkiv. Vid en högtidlighet den 20 maj 1967 blev Joe Hills aska inmurad i den vänstra väggen i Ljusgården vid Folkets Hus i Landskrona. Tillsammans med askan blev också dokument från IWW lagt i muren.^[11]

År 1969 köpte Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) Joe Hills barndomshem i Gävle och gjorde det till ett museum med namnet Joe Hill-gården. I ett speciellt inrättat minnesrum i huset bevaras bland annat kopior av Joe Hills sista brev till familjen. U. S. Postal Service uppdagade 1988 att ett av breven med Joe Hills aska hade hållts tillbaka av det amerikanska postväsendet på grund av sitt kontroversiella innehåll. Innehållet, ett foto av Joe Hill med texten: "Joe Hill murdered by the capitalist class, Nov. 19, 1915" samt en liten påse med Joe Hills aska deponeras sedan dess hos det amerikanska riksarkivet, National Archives. Det sista av Joe Hills aska blev utspritt för vinden i Washington DC i november 1988.

I mars månad 2007 gav det amerikanska kommunistpartiet ett enormt arkiv med partiets material till New York University. Det historiska arkivet bestod av 12 000 kassar som bland annat innehöll dokument, böcker och omkring en miljon fotografier. Arkivet innehöll också Joe Hills handskrivna testamente, som han skrev kvällen före sin avrättning.

Joe Hills sånger

thumb|left|Omslaget till Rebellflickan
(The Rebel Girl) Det finns bara ett fåtal sånger som man med säkerhet vet att Joe Hill själv skrev både text och musik till. De flesta av hans texter skrevs till den tidens kända och populära melodier, vilket gjorde dem lätta att lära sig och enkla att sjunga med på. Ofta använde Joe Hill också kända melodier från Frälsningsarmén, som var mycket synliga i dåtidens USA:s gatubild.

Han skrev värvarsånger som skulle få arbetarna att organisera sig under IWW, och kampsånger till olika aktuella demonstrationer och strejker. Joe Hills sånger trycktes i början i IWW:s egna tidning, Solidarity, och från 1909 också i Den lilla röda sångboken. Därefter blev Joe Hill snabbt ett känt namn inom arbetarkretsar. I 1916 års utgåva av Den lilla röda sångboken, som utgavs som Joe Hill Memorial Edition, var 15 av Joe Hills sånger med.^[12]

Ture Nerman har översatt många av Joe Hills sånger till svenska. Även dramatikern och skådespelaren Rune Lindström har översatt många Joe Hill-sånger.

Som exempel på de kändare av Joe Hill sånger kan nämnas:

Men Joe Hill skrev många fler sånger och dikter. År 1967 dyker en hittills okänd Joe Hill-text upp i Sverige. Det var "My Dreamland Girl", också en poetisk sång som Joe Hill skrev 1914. Här följer en ofullständig lista över kända Joe Hill-texter.

Texterna markerade med (*) var alla med i "Joe Hill Memorial Edition" från 1916:

• The Preacher and the Slave (1911)

• Casey Jones - The Union Scab (1912)
• Coffee An' (1912)
• Everybody's Joining It (1912) *
• John Golden and the Lawrence Strike (1912) *
• The White Slave (1912) *
• Where the Fraser River Flows (1912)

• Down in the Old Dark Mills (1913)
• Mr. Block (1913) *
• Nearer My Job to Thee (1913)
• Scissor Bill (1913) *
• Should I Ever be a Soldier (1913) *
• Stung Right (1913) *
• The Girl Question (1913)
• The old Toiler's Message (1913)
• The Tramp (1913) *
• There Is Power in a Union (1913) *
• We Will Sing One Song (1913) *
• What We Want (1913) *

• Come and Take a Joy-Ride in My Aeroplane (1914)
• My Dreamland Girl (1914)
• Oh, Please Let Me Dance This Waltz with You (1914)
• Out in the Bread-Line (1914)
• Ta-Ra-Ra-Ra Boom De-Ay (ca. 1914) *
• The Rebel's Toast (digt) (1914)
• Workers of the World, Awaken! (ca. 1914) *

• Don't Take My Papa Away From Me (1915) *
• It's a Long Way Down to the Soupline (1915)
• The Rebel Girl (1915) *

• Joe Hill's Last Will (18. november, 1915)

Sånger om Joe Hill

Joe Hill fick stort inflytande på amerikanska protestsånger, och blev inspirationskälla för både samtida och senare amerikanska protest- och folksångare.

Finn Zetterholm och Nässjöbaserade SSU Norrboda klubbgäng har gjort LP-skivor med svenska inspelningar av Joe Hills sånger, båda utgivna 1969. Enstaka sånger har spelats in av bland andra Fred Åkerström och Monica Nielsen och flera proggrupper. Med stöd av Joe Hill-gården gav Gävlebandet Mora Träsk år 1978 ut en LP med Joe Hills sånger.

Andra kända sånger om Joe Hill är:

• «By and By» av Chumbawamba från 2005
• «Joe Hill Listens To The Praying» av Joe Glazer från 1990
• «Joe Hill's Ashes» av Marc Levy från 1986.
• «Paper Heart» av Si Kahn från 1976
• «Joe Hill» av Phil Ochs från 1968
• «Joe Hillstrom» av Woody Guthrie från 1947

Litteratur om Joe Hill

Många biografier har skrivits om Joe Hills liv, trots att faktaunderlaget är tunt främst när det gäller hans år i USA fram till arresteringen i början av 1914. På svenska har bland andra Ture Nerman skrivit om Joe Hill, men hans biografi präglas av brist på fakta och ibland direkta fel. Mer vederhäftig är Ingvar Söderströms biografi som första gången kom ut 1970 som Joe Hill, diktare och agitator^[13] och därefter återutgavs i en reviderad version år 2002 som En sång kan inte arkebuseras^[14].

Kuriosa

• I boken Joe Hill - diktare och agitator, av Ingvar Söderström spekuleras det i om den kvinnan Joe Hill hävdar sig ha besökt på dråpsnatten var Maria Johansson, som han redan kände från att de båda bodde i Gävle^[15].
• Den svenske teatern, Teater Sláva i Huddinge, har uppfört föreställningen "Mourning and Organizing" om Joe Hill. Stycket är skrivet av Daniel Rudholm och den amerikanska instruktören Dan Rothenberg^[16].
• 1990 kom albumet "Don't Mourn - Organize!: Songs Of Labor Songwriter Joe Hill" ut, där olika artister tolkar sånger av och om Joe Hill^[17].
• Den 29 september 1970 hade operan "Joe Hill: The Man Who Never Died", med musik av Alan Bush och texter av Barrie Stavis, permiär vid Deutsche Staatsoper i Berlin. Sedan operan 1970 blev uppfört på den engelska BBCs Radio 3 har den förts upp flera gånger^[18]. Operan var baserad på Barry Stavis skådespel "The Man Who Never Died" från 1954^[19].
• I sången "I Found Out" från 1970 lånar John Lennon från Joe Hill när han sjunger "Old Hare Krishna got nothing on you (...) Keep you occupied with pie in the sky"'^[20].
• 1980 gav det svenska postverket ut en serie Europa-frimärken. Ett av dessa frimärkena var till minne för Joe Hill^[21].
• Bob Dylan berättar i sinea memoarer att Joe Hill var en av hans inspirationskällor då han själv började att skriva sånger^[22]. Och han skrev också: "Joe hade ljuset i sina ögon".^[23]
• Författeren Stephen King har en son döpt Joseph Hillstrom King, och själv skriver böcker under pseudonymen Joe Hill^[24].
• Den amerikanska rockgruppen Alien Ant Farm har en gittarist med namnet Joe Hill^[25].
• Filmen Joe Hill av den svenska regissören Bo Widerberg hade premiär 1971, och vann Special Grand Jury Prize på filmfestivalen i Cannes^[26].
• En av de svenska Bergslagens X51-lokomotiven, X51 3248, bär namnet Joe Hill^[27].
• I den svenske staden Gävle finns det lokala LO-kontoret på Joe Hill Platsen^[28].

Referenser

Listan innehåller källhänvisningar för de tillagda upplysningarna i artikeln som inte kommer direkt från huvudkällorna:

1. ↑ Joe Hill: The Words, Music and Influence of Joe Hill
2. ↑ CounterPunch: "Joe Hill and the IWW" av Peter Linebaugh, oktober 2003
3. ↑ Sveriges migrationshistoria
4. ↑ Engelsk Wikipedia: Industrial Workers of the World
5. ↑ libco.org: 1915: The murder of Joe Hill
6. ↑ History & Literature in the Pacific Northwest
7. ↑ AmericanHeritage.com / JOE HILL
8. ↑ Joe Hill's Story: Solidarity: the National Campaign
9. ↑ Joe Hill's Story: An Angry Governor
10. ↑ Joe Hill
11. ↑ Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona: Historik
12. ↑ Robokopp - Folksong Index / Volkslieder Verzeichnis: "The Little Red Songbook"
13. ↑ Mall:bokref fungerar ej
14. ↑ Mall:bokref fungerar ej
15. ↑ SAC Syndikalisterna: Joe Hill från Gävle lever kvar i sina sånger
16. ↑ Teater Sláva: Mourning and Organizing
17. ↑ Folkways: Don't Mourn - Organize!: Songs of Labor Songwriter Joe Hill
18. ↑ Alan Bush Music Trust - Operas - Joe Hill
19. ↑ Find in a Library: The man who never died : a play about Joe Hill
20. ↑ Joe Hill: The Words, Music and Influence of Joe Hill
21. ↑ Svensk Wikipedia: Joe Hill
22. ↑ Bob Dylan: Chronicles Volume one , Simon & Schuster, 2004
23. ↑ Mall:bokref fungerar ej
24. ↑ Engelska Wikipedia: Joe Hill (writer)
25. ↑ Alien Ant Fans
26. ↑ IMDb: Joe Hill (1971)
27. ↑ Namn på Tåg i Bergslagens X51-motorvagnar (pdf)
28. ↑ LO-distriktet i Gävleborg - Expeditionen

</div>

Litteratur

• "Myrdet for at samle arbejderne", artikel av Ken Bruun i "Arbejderen" nr. 211, den 19 november, 2005, sida 12
• "Joe Hill: The IWW & The Making Of A Revolutionary Working Class Counterculture" av Franklin Rosemont, 2003
• "Guerilla Minstrels: John Lennon, Woody Guthrie, Joe Hill and Bob Dylan" av Wayne Hampton, 1986
• "Arbetarsångaren Joe Hill, mördare eller martyr?" av Ture Nerman, 1951 (gjenutgitt i 1979)
• "Joe Hill — en svensker i USA" av Søren Koustrup, 1976
• "American Characters: Joe Hill" av Richard F. Snow artikel i American Heritage oktober 1976
• "Joe Hill - diktare och agitator" av Ingvar Söderström, utkom första gången i begynnelsen av 1970-talet, och gavs ut igen med titeln "En sång kan inte arkebuseras"
• "Menedarna" av Kerstin Ekman, 1970
• "Joe Hills sånger: The complete Joe Hill song book" redigerad av Enn Kokk med översättningar till svenska av Jacob Branting och Rune Lindström, 1969
• "Labor Martyr Joe Hill" av Gibbs M. Smith, 1969
• "The songs of Joe Hill" redigerad av Barrie Stavis och Frank Harmon, 1967
• "The Case of Joe Hill " av Phillip S. Foner, 1965
• "The Letters of Joe Hill" av Phillip S. Foner, 1965
• "Mannen som aldrig dog: en bok om Joe Hill" av Barrie Stavis, 1955
• "The Preacher And the Slave aka Joe Hill: A Biographical Novel" av Wallace Stegner, 1950
• The American Folklife Center at the Library of Congress: Ytterligere hänvisning till litteratur om Joe Hill

Se också

• Industrial Workers of the World
• Protestsång

Externa länkar

Artikeln är en bearbetning av upplysningar funna på:

• KUED Channel 7 University of Utah: Joe Hill - The Man Behind the Martyr - (En særdeles utførlig biografi over Joe Hills liv, har lenker til undersider med utdypende artikler.)
• BBC: Joe Hill - Murderer or Martyr? - (Har bidratt med opplysninger om rettssaken og Joe Hills tid i fengslet.)
• Law Library - American Law and Legal Information: Joe Hill Trial: 1914 - Circumstantial Evidence But No Motive, Suggestions For Further Reading - (Har bidratt med ekstra informasjon vedrørende rettssaken.)
• Professor Ron Yengich: The Joe Hill Project - (God artikkel med hovedvekt på selve rettssaken, har avskrifter av de daglige omtalene i Salt Lake Tribunes.)
• Arbetaren, 20. mars 2007: Joe Hills * sista vilja återfunnen - (Nyheten om arkivet med Joe Hills siste vilje)
• America's Union Movement: Joe Hill (1879 - 1915) - (God biografi, har bidratt med opplysninger om barndommen)
• Joe Hill's Songs (and tributes) - (Oversikt over kjente Joe Hill-sanger med tekster)

Den här texten är huvudsakligen kopierad från Wikipedia i syfte att få en grund att arbeta vidare på.

Kategori:Amerikanska musiker Kategori:Amerikanska socialister